christopher jacob boström och förvaltningen Boström hävdar till och med att de fyra ständerna (dvs. riksdagen) är begränsade till att upplysamonarken om sina önskningar i fråga om lagstiftning; önskningar vilka det står monarken att fritt att genomföra eller ej (exv. genom att ställa eller avstå från att ställa en proposition för stiftandet av en av riksdagen önskad lag).42 Enligt Boströms lära är detta inte endast en fråga om politiska realiteter, utan en logisk konsekvens av en rationell statsbildning i enlighet med statsläran; en lära som endast tillåter att olika personer, organ och föreningar lagstiftar för sig själva (för sina egna ändamål) eller lagstiftar för hierarkiskt underordnade personer och organ. Riksdagen är därför förhindrad att lagstifta ”uppåt” och förhindrad att binda monarken genom olika beslut och lagar. I detta fall är möjligheten att binda någon till ett beslut begränsad till det som parterna (monarken och riksdagen) frivilligt kan komma överens om genom löften och avtal (varigenom de inblandade parterna binder sig själva i förhållande till varandra) eller genom lagstiftning (varigenom parterna kan binda sig själva eller binda underordnande parter). Så ommonarken är underkastad någon ”lag” så är det statsintresset som utgör denna lag, men inte riksdagens lagar. (Denna motsättning skärps i samband med diskussionen om en representationsreform som skulle innebära att monarken makt skulle begränsas och underkastas riksdagsmajoriteten på ett annat sätt än tidigare.43) Enligt denna maktdelningsprincip är monarken endast bunden av statens lag, dvs. det förnuftiga intresset, och detsamma torde även gälla monarkens ämbetsmän. Denna tolkning av Boströms lära får även genomslag i synen på de principer som ska styra förvaltningen, och frågan blir då: Är förvaltningen styrd av legalitet (dvs. ska förvaltningen utgöra en rättsstatlig förvaltning) eller av ändamålsenlighet (dvs. en politi-statlig förvaltning)? 42 Boström, ”Satser om lag och lagstiftning”, § 14, pkt. 5, i Skrifter 1, s. 392 f. 43 Boström, ”Äro Rikets Ständer berättigade att för Svenska Folket besluta och fastställa det nu hvilande s. k. representationsförslaget?”, i Skrifter 3, s. 330-346. 146
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=