kapitel ii •max lyles är därför bestämmande för monarkens maktutövning. Längre ner i förvaltningshierarkin återfinns ämbetsmännen (från statsråden och neråt) som dock endast är utförare av det rationella intresse sommonarken uttrycker å statens vägnar. Lagvägen utgör inte den enda vägen att reglera det rationella intresset, utan detta intresse kan även regleras omedelbart genom ett direkt utförande av statsintresset, dvs. genom faktiskt handlande och faktisk förvaltning av statens angelägenheter, vilket inbegriper såväl lagstiftning som handhavande (förvaltning).41 Förvaltningsbegreppet är således vitt definierat och inbegriper även politiska beslut såsom lagstiftning. Och i den mån som förvaltningen inte genom lagar förbjuder ämbetsmännen från att vidta vissa åtgärder så väcks frågor om hur utförandet av statsförvaltningen och hur ämbetsmannens fria skön kan utövas i en rättsstat. Allt detta handlar om vilken uppfattning om förvaltningens legalitet som kommer till uttryck i Boströms filosofi och stats- och rättslära: är förvaltningen väsentligen styrd av legalitet eller statsändamålet? Här finns en uttrycklig obestämdhet i Boströms filosofi eftersom statsändamålet framställs som överordnad lagen. För att illustrera uppfattningen om förvaltningens legalitet i Boströms stats- och rättslära så kommer den hierarki som råder såväl mellan idéerna och det mänskliga samhället som inom staten att beskrivas i det följande. Monarken svarar endast inför staten och statsändamålet som ger monarken dennes allmänna förvaltningsuppgifter. Monarken vidarebefordrar i sin tur dessa förvaltningsuppgifter till ämbetsmännen som apolitiskt utför monarkens (statens) vilja. Huvudargumentet för denna ståndpunkt är att statsråden är monarkens organ och att de därför vid ämbetsutövningen, precis sommonarken, står över alla privata intressen. Ämbetsmännen har med andra ord endast att realisera monarkens vilja och därigenom positivera det rationella intresse som ytterst är styrande för den ideella personligheten staten. Ämbetsmännen utgör således ett medel för statsändamålets realisering. 41 Boström, ”Grundlinier till den philosophiska statsläran”, §§ 48-52, i Skrifter 2, s. 331-332. 145 4.2 Förvaltningen
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=