Rolf Nygren därför att rättssociologerna rätt tydligt visade att den rättsdogmatiska kartan inte alltid stämde med den faktiska rättsgeografin. Men varför begrep inte rättshistorikerna då att just i egenskap av empiriska forskare slå följe med andra empiriker? Att så inte inträffade berodde ytterst sett på ett pedagogiskt systemfel, som gick tillbaka till rättshistorieämnets första utvecklingsskede i vårt land, inte minst till Schlyter själv. Schlyter hade inlett jakten på den svenska rättens själ precis somSavigny gjort på den tyska. Den jakten avsatte under ett århundrade kritiska källutgåvor och djupsinniga vetenskapliga avhandlingar. Men precis somi rättsvetenskapens föregångsland Tyskland undvek de svenska rättshistorikerna på det hela taget både de nya samhällsvetenskaperna och de nya historiska forskningsperspektiven. Detta var olyckligt, ty när den politiska och sociala utvecklingen väl gjort de rättshistoriska forskningsresultaten irrelevanta för det moderna samhällsbygget blev det historiska perspektivet marginaliserat för både lagstiftningen och rättsdogmatiken. Den moderna juridiken behövde ju lika litet hos oss som utomlands bygga på historisk grund. Ja, i ett land, där den sociala ingenjörskonsten drevs till ytterlighet, som fallet var i Sverige, framstod det rättshistoriska perspektivet till och med somprincipiellt fel. Man rev ju för att få luft och ljus! Lika litet som de kommunala välfärdsbyggarna hade något till övers för sina gamla förfalla och osunda stadskärnor, då de byggde betongkuber åt Domus och Tempo mitt i rödmålad 1700-talsbebyggelsc, hade de nya lagstiftarna något till övers för traditionella rättsvården, somju bara var uttryck för det klassamhälle man just satt sig före att avskaffa i hela dess vidd. Kvar av det rättshistoriska programmet fanns på sin höjd ett imponerande lärt arv, inte minst Schlyters egna kritiska editioner av landskapslagarna. Men rättsvetenskapligt var svensk rättshistoria akterseglad och rättshistorikerna i grund och botten förvandlade till humanister, en grupp specialhistoriker bland alla andra akademiska historiker. 76 VI. I de juridiska utbildningsprogrammen accepterades emellertid rättshistorikerna. Rättshistoria förblev ett obligatoriskt ämne i juristutbildningen, inte blott ett »Wahlfach» som på många håll på kontinenten. Det kan naturligtvis finnas många förklaringar till detta. Den viktigaste är antagligen att rättshistorieprofessurerna vanligtvis besattes med fakulteternas egna forskare,- vilket medförde att också rättshistorikerna i allmänhet kände samma bundenhet vid det rättsvetenskapliga paradigmet somandra akademiska jurister. »Riktig rättshistoria» skulle syssla med rättsinstitutens förändring över tiden, alltså »inre ‘ Uppsala framstår kanske som ett undantag, eftersom fyra av de sju ämbetsinnehavare som tillsattes mellan 1893 och 1984 disputerat vid annan fakultet än juridisk.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=