Rolf Nygren 74 Med fr.a. Marx lanserades en samhällsanalys byggd på ett historiskt perspektiv, som rimligen ska ses som det inverterade värdet av den härskande statsidealismen. Marx frågade sig varför den historiska utvecklingen alltid tycktes bygga på att egendomsägande grupper exploaterade egendomslösa. Mot den historiska skolans tanke att rätten växte framorganiskt ur varje folks erfarenhet och härigenom gjorde varje individ delaktig i sitt folks rättsarv, ställde Marx det utmanande påståendet att den borgerliga rättsordningen bara uttryckte den härskande klassens råa egenintresse och därför i grund och botten var fullständigt väsensfrämmande för de egendomslösa klasserna, alltså i grund och botten samma fråga somJhering ställt till rättsteorin. Med Marx’ betraktelsesätt blev den historiska skolans lära om hela nationens delaktighet i skapandet av den gemensamma rättsordningen ett vetenskapligt lurendrejeri av första klass. Men även en annan faktor började under 1800-talets andra hälft underminera historismen, nämligen den nya samhällsvetenskapen, sominte behövde det historiska perspektivet för att förstå samhället. Vad sociologer och ekonomer sökte var informationsdjupa samtidsfakta, inte nödvändigtvis långa historiska linjer. Plötsligt ställdes historiskt perspektiv mot sociologiskt och ekonomiskt. Indirekt måste detta rimligen också ha minskat känslan för det historiskt givna också inomrättsvetenskapen, men här tillkom ytterligare en faktor. Efter 1800-talets mitt utvecklades genomde tyska universitetsjuristerna, pandektisterna, rättsdoktrinen under stark betoning av inre ordning och systematisk stringens, vilket kanske i sig var lovvärt för att öka förutsebarhet och allmän rättssäkerhet i ett samhälle statt i så stark ekonomisk och social förändringsom det tyska. Ur rättssystemet åkte allt som kunde uppfattas som systemfrämmande. Det kunde vara kvarvarande rester av naturrätt men också socialt handlande i vidaste historiska och sociologiska bemärkelse. I centrum stod systemet med stort S, somtömdes på moraliska, sociala och politiska element, kort sagt, allt som luktade värdeomdöme och empiri, alltså en värdenihilism årtionden innan rättsrealister och logiska analytiker satte igång rensningen av den lokala rättens metafysik. Rättshistoria tynade bort som en meningsfull del av systemet, därför att rättsordningen inte behövde legitimeras på annat sätt än genom den konstitutionellt accepterade lagstiftningsprocessen som sådan. Den 1 januari 1900, dagen för ikraftträdandet av Biirgerliches Gesetzbuch, utgör därför den mörkaste dagen överhuvud taget för den rättshistoriska forskningsriktning, som hade Savigny somförsta namn. Rättsvetenskapens uppgift blev att bygga upp den gällande rätten, fyllaut oklarheter och fullända systematiken. För detta behövdes varken Lex Aquilia, Sachsenspiegel eller gammal hansarätt. På sin höjd kunde rättshistoria duga som inledning till rättsdogmatiska framställningar, men sakligt sett handlade det om konvenans och artighet mot illa tilltygade forskarbröder, inte omvetenskapligt nödvändiga ting.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=