Rolf Nygren somuppträtt med universella anspråk, t.ex. beträffande naturrättens allmänna giltighet oberoende av språk, folk, kultur eller geografisk plats. Hegel relativiserade genomsin historisminstitutioner, lagar, värderingar och etiska förhållningssätt och knöt dem till konkreta sociala fält, t.ex. en nation. Sett från en mer rättsteoretisk utgångspunkt menade han sig vinna två fördelar med detta, dels påvisa att en stat och dess rättssystem inte kunde byggas efter abstrakta idealmodeller som de franska upplysningsfilosoferna gjort, dels visa att varje rättsordning bevarade historiskt irrelevanta element, som hörde hemma i en sedan länge övervunnen rättshistorisk utvecklingsfas och därför värda att försvinna. Kort sagt, Hegels historism skulle förhindra lagstiftning byggd på intellektuellt fantasteri och peka ut rättssystemets murkna delar, alltså något som fann gillande bland både konservativa och liberala. För den uppåtsträvande tyska borgarklassen blev den Hegelska historismen ett instrument till social och ekonomisk frigörelse. Hegel kunde filosofiskt legitimera både rättsstatliga och allmänt liberala rättsreformer, alltså på sikt skydda vad han ansåg vara filosofins etiska grundbud: den individuella friheten. Historismen blev som tidigare sagts därför en kulturnyckel med omvälvande vetenskapliga konsekvenser för både formuleringen av nya liberala och konservativa politiska doktriner och utvecklingen inomrader av vetenskapliga discipliner, t.ex. rättsvetenskapen. Inte minst gällde detta Savignvs programför rättshistorisk forskning. Att förstå samhället var liktydigt med att förstå dess »organiska» utveckling över tiden, vilket ställde det historiska studiet i centrum. Savigny var naturligtvis själv starkt medveten om att det gemensamma rättsarv, somursprungligen flutit framur den tvska nationens »Volksseele», redan på ett tidigt stadiumi ett samhälles historiska utveckling måste ta sig mer sofistikerad form. Han förebådade på något sätt Webers berömda utvecklingsschema om rättens fortgående förändring till allt mer rationell nivå. Ju mer avancerat och heterogent samhället blev, desto större betydelse fick lagstiftningen och juristprofessionen. Ja, i Savignys samtida tyska samhälle var juristerna i praktiken den nationella rättskulturens faktiska uttolkare, vilka snabbt och känsligt förändrade rätten efter samhällets utveckling. Savigny gav sig, precis som Schlyter i Lund, i kast med det motspänstiga källmaterial, som fanns kvar av den äldsta tyska rätten, med det oväntade resultatet att han under de historiska rättstexternas yta fann mängder av romersk rätt, förmodligen fler romerska drag än källmaterialet källkritiskt läst verkligen bar vittnesbörd om. Den tyska, organiskt framvuxna rätten framstod i Savignys perspektiv som en blandning av germanskt och romerskt; den nationella rätten måste tolkas i ett romersk-rättsligt perspektiv. För dörren stod en Jus Romanum Redivivum med rättshistoria som central tolkningsmall med fokus på rättsinstitutens historia. Savigny och hans lärjungar nöjde sig emellertid inte med att enbart anknyta till det historiskt förgångna. De läste alldeles ohistoriskt in en systematik i 72
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=