Rättshistoria och samhällsförändring tenskap präglad av ett klart regelverk för hur arbetet skulle gå till. Historikern skulle objektivt visa »wie es eigentlich gewesen», hur det som hänt rent faktiskt gått till, somden ledande historikern Leopold von Ranke uttryckte saken. Ranke och hans lärjungar företrädde ett forskningsideal centrerat kring statspolitik och de statliga institutionernas historia men knappast med plats för kulturhistoria, socialhistoria och ekonomisk historia. Det var en historia för och om samhällets toppskikt, inte om och för de breda folkklasserna. Dess grundläggande drag brukar kallas »historism», och med det menas föreställningen att den sociala verkligheten bara är möjlig att förstå genomstudiumav samhällsföreteelsernas eller samhällsinstitutionernas utveckling över tiden. Historismen blev en kulturnyckel ungefär somevolutionismen blev kulturnyckeln vid sekelskiftet. På tysk botten ledde historismen till att konservativa politiska värderingar, ja ren politisk reaktion kunde uppträda med vetenskaplig legitimitet, men också till raka motsatsen. Den tyska kulturens filosofiska fixstjärna, Hegel, kan tas som ett intressant exempel, inte minst därför att Hegels inflytande över europeiskt tankeliv förmodligen är mer långlivat än någon annan europeisk tänkares efter 1800. Hegels historiefilosofi tog sin början i svårigheten att fastställa förutsättningen för filosoferande överhuvud taget. Problemet låg i den mänskliga rationalitetens väsen som sådant, menade Hegel. Filosofin tog inte form i en abstrakt tankerymd. Tvärtomlevde varje filosof i en konkret historiskverklighet, som styrde hans tankemönster. För att på djupet förstå ett filosofiskt tankesystemmåste man därför klargöra den historiska process somlett framtill tankesystemets uppkomst. Filosofi blev med denna uppfattning liktydigt med det filosofiska systemets historia. Historism i denna formvar inte ny på Hegels tid utan hade ventilerats på en rad håll i Europa långt tidigare, t.ex. av Montesquieu inom rättsläran, Steuart inom ekonomin. Herder inom kulturanalysen och Schelling inomfilosofin. Men Hegel drev historismen med en konsekvens och bredd somförmodligen saknar motstycke. Hegels historiefilosofi hade udden riktad åt flera håll, inte minst mot de franska upplysningsfilosofernas föreställningar om möjligheten till rent rationellt tänkande, vilket Hegel fann teoretiskt grundlöst; vad les philosophes såg somrationellt och därmed mänskligt universellt var inget annat än de abstrakta projektionerna av deras egen sociala, politiska, etiska och historiska kontext, alltså filosofisk kvasivetenskap. Hegel sökte alltså inte efter de filosofiska idéerna som sådana utan efter det historiska mönster, som förklarade varför idéerna såg ut somde gjorde, alltså varför den enskilde filosofen tänkte på just sitt särskilda sätt. De filosofiska systemen kunde helt enkelt inte förstås som resultatet av enbart en enda filosofs tankemödor utan som uttryck för ett under generationer utbildat mönster, en Zeitgeist, som bara blev begriplig genomhistoriskt studium. Självklart kolliderade Hegels filosofi med de rationella upplysningsfilosofier 71
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=