Rolf Nygren 68 vändigt att bygga. Hasselberg tog Schlyter i försvar: »Sällan torde en tjänstledighet för vetenskapligt arbete ha blivit mera samvetsgrant utnyttjad.»^ Problemet var emellertid att Schlyters lärdomsarv var Sci överväldigande rikt att det låst fast senare generationer forskare vid ett medeltidskoncept sominte alldeles komplikationsfritt var relevant för dagens vetenskapliga frågeställningar. Hasselberg ställde därför självkritiskt frågan vad en rättshistoriker egentligen borde satsa sin möda på. Bygga vidare på det medeltidsforskningens hus vars grund Schlyter själv lagt, eller gå vidare till senare epoker, t.ex. 1800talet, omvilket vi visste förvånande litet trots närheten i tid? Så lysande medeltidsforskare han var, ville Hasselberg flytta fram forskningens fokuspunkter till senare tider, och då inte bara i formav instituthistoria. »Här räcker det icke med en sammanbuntning av en serie instituthistoriska undersökningar i vertikalled. Det måste krävas icke bara synteser på horisontalplan av samspelet i utvecklingen på olika områden utan också att rättsutvecklingen ständigt undersöks och sätts i samband med den allmänna idé- och samhällsutvecklingen i alla skiftande aspekter.» Det var alldeles klart menade Hasselberg att konceptionen av den svenska rättens historia i våra dagar måste te sig annorlunda än på Schlyters tid. Men hur annorlunda? Vad var det man måste modifiera så kraftigt? Hasselberg gav åtminstone delvis själv svaret: »Huset somSchlyter ville bygga kommer säkerligen aldrig att bli uppfört. Vad somavtecknar sig för de nu aktiva rättshistoriska forskarna är icke heller någon av en modern arkitekt ritad monumentalbvggnad. Det är i stället en vidsträckt arbetsplats, där det under långa tider kommer att krävas insatser av de mest skilda slag. Det kommer alltjämt att behövas kvalificerade specialister med olika slag av filologisk och historisk-metodisk grundutbildning. Men det kommer också att behövas väl organiserade kollektiva arbetslag, somförmår att med anlitande av moderna samhällsvetenskapliga metoder och tekniska hjälpmedel gripa sig an med arbetsuppgifter av en kvantitativ storleksordning, som hittills icke upptagits i rättshistorien, men väl inomandra samhällsvetenskaper. Att förmå animera till och skapa resurser, icke minst personella, för forskning över hela detta vida fält, det är rättshistoriens aktuella dilemma.» Låt oss ta upp Hasselbergs synpunkter på rättshistoriens aktuella dilemma på nytt och fråga oss varför vi fortfarande trettio år senare saknar de kollektiva arbetslag sommed moderna samhällsvetenskapliga metoder och tekniska hjälpmedel ska gripa sig an med just den sortens stora uppgifter, som blivit självklara i annan historieforskning och samhällsvetenskap? Det är ett dilemma somjag tror är allvarligare nu än för trettio år sedan, helt enkelt därför att trettio års försening är besvärlig att ta igen. Men varför har vi då fortfarande så svårt för att göra nyorienteringen? Varför är tankestrukturerna så seglivade? Svaret ska nog sökas i den rättshistoriska ' »Rättshistoriens dilemma», Rättshistoriska studier Bd 3 (1969), s. 298-303.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=