»Genomrättshistorien, utöver rättshistorien» utvecklas med »romarrikets nedgång och fall», utan jurister har under historiens gång fortsatt att bearbeta de romerska rättskällorna för att utveckla juridiska modeller och tankemönster. I själva verket utgör denna fortsatta berabetning samtidigt den europeiska rättsvetenskapens historia. Den romerska rätten uppfattades tidigt som den vetenskapliga rätten par préférence och karakteriserades av de medeltida lärda juristerna som ratio scripta. Det var huvudsakligen genomden rättsvetenskapliga verksamheten somden romerska rätten trängde in i och därmed komatt prägla den europeiska rättsutvecklingen. Ett särskilt aktuellt romerskrättsligt tema, som analyseras ur metodologisk synvinkel, är frågan omvilken betydelse den romerska rätten skulle kunna ha i arbetet pä en europeisk rättsenhet pä privaträttens område.Uppfattningen har framförts att den romerska rätten i sin egenskap av en gemensameuropeisk rättstradition - den s.k. ius commune-traditionen — borde utgöra grund och utgångspunkt för ett sådant rättsenande.'^ Det är dock uppenbart att det inte är sä mycket för eller emot romersk rätt somdenna diskussion gäller, utan det är istället tvä olika metodläror som ställs mot varandra, nämligen naturrätt mot rättspositivism. Förespråkarna för denna romerskrättsliga renässans menar med andra ord att det är det sätt pä vilket den romerska rätten bearbetades in ramen för ius commune och usus modernus pandectarum med deras nära koppling till naturrättsläran^^ skall utgöra ledstjärnan. Målsättningen skulle därmed vara att återupprätta en juridisk metodlära somsedan mer än 150 är uppfattats som ett övervunnet historiskt stadiumi rättens historia. Konsekvensen skulle framför allt bli att juristens argumentationen skulle fä en betydligt utökad räckvidd. Juristen skulle därmed erhålla ett mandat att konkurrera med lagstiftaren. Reinhard Zimmermann, den mest namnkunnige företrädaren för denna metoduppfattning, har sålunda framhållit att konstruktionen av en enhetlig privaträtt i Europa inte borde anförtros politikerna, utan överlämnas till rättsvetenskapen somförfogar över de nödvändiga rättshistoriska och rättsdogmatiska kunskaperna att genomföra ett sådant projekt.’^ Detta moderna romerskrättsliga tema belyser frågan omförhållandet mellan juridik och politik i allmänhet och den juridiska argumentationens räckvidd i synnerhet. Det är givet att den beskrivna kursinriktningen inte kan förenas med en encyklopedisk framställning av den svenska rättens historia. Ett tematiskt urval har därför gjorts som studeras i ljuset av metodläran: 1. Systematiseringen av den svenska privaträtten under 1800-talet eller genombrottet för den moderna Sandström, Marie, Romersk rätt - en rättsvetenskapens europavägtidskrift 199394, s. 461-473. '5 Zimmermann, Reinhard, Das römisch-kanonische ius commune als Grundlage europäischer Rechtseinheit,/«rÄr/sc/7e Zeitung 1992, s. 8 ff. Going, Helmut, Europäisches Privatrecht, BdI. Alteres Gemeines Recht (1500—1800), Miinchen 1985, s. 37 ff. Zimmermann, o.a.a., s. 18. 63
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=