Claes Peterson 62 6. Romersk rätt och svensk rättshistoria i hägnet av metodlärans historia Även rättshistoriens övriga delmoment — romersk rätt och svensk rättshistoria — studeras i ljuset av metodlärans historia. Målsättningen är att fortgående integrera dessa två kursdelar i framställningen av metodläran. Målsättningen med kursmomentet romersk rätt är att ge studenterna en uppfattning om det romerska rättstänkandets såväl särart som dess allmänna juridiska karaktär. I den senare bemärkelsen utgör den romerska rätten ett tacksamt studieobjekt, eftersomden leder betraktaren direkt in i det rättsdogmatiska perspektivets karakteristika. Det är således inte den antika romerska rätten i materiell mening somfokuseras, utan det är istället de romerska juristernas arbetssätt, deras »metodlära», somutgör föremålet för intresset. Jämförelsen mellan romarnas kasuistiska rättstänkande och deras avståndstagande från all explicit systematik — »omnis definitio in iure periculosa est» - och den moderna juridikens utpräglade systematiseringssträvanden ger en bättre förståelse av den juridiska problemlösningens förutsättningar i allmänhet. Stor uppmärksamhet riktas sålunda på den klassiska romerska rättens strukturella uppbyggnad i olika rättsskikt, nämligen den traditionella »civilrätten (ius civile)» och »pretorsrätten (ius honorarium eller ius praetorium)». Man kan mycket väl hävda att förklaringen till den lätthet, med vilken den klassiska romerska rätten anpassades till förändrade samhällsförhållanden ligger just i en dynamisk samverkan mellan de två rättsskikten. Man lyckades, med andra ord, att, med bibehållande av och inomramarna för den historiskt framvuxna rättstraditionen, utveckla nya rättsnormer som tillgodosåg ett förändrat behov av rättsliga lösningar. Ett mycket verkningsfullt instrument att uppnå denna synkronisering mellan rätt och föränderliga samhällsbehov och intressen var analogislutet, sompretorn tillämpade inomramen för den s.k. formularprocessen. När pretorn genomett analogislut skapade nya normer utgick han från strukturer och mönster somredan förelåg i ius civile. Det var sålunda inte fråga om någon fri, skönsmässig rättsbildning, utan när pretorn ställdes inför ett orgelerat fall som han och hans råd av jurister bedömde som skyddsvärt sökta han upp ett likartat reglerat fall som sedan fick tjäna som mönster. Det romerskrättsliga exemplet illustrerar analogislutets bundna karaktär. Ramen var satt av de rättspolitiska syften och ändamål somkomtill uttryck i ius civile och pretorn hade inte licens att göra för stora avvikningar.^^ Analogislutet utgjorde således en garanti för likformighet och förutsebarhet i rättstillämpningen. De romerska juristernas metod att fylla ut luckor ger prov på en medvetenhet om rättsordningens självutfyIlande karaktär. Det främsta argumentet att studera den romerska rätten är emellertid att den fortfarande äger aktualitet. Den romerska rätten upphörde nämligen inte att Liebs, Detlef, Römisches Recht, 5. uppl., Göttingen 1999, s. 201.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=