»GkNOM RÄITSHISTORIEN, UTÖVER RÄTTSHISTORIEN» och dess inre sammanhang. Målet med denna rättsvetenskapliga verksamhet var att nå kunskap om rätten som transcenderar tid och rum, d.v.s. som står över den positiva rättens historiska föränderlighet. Naturrättsläran implicerade med andra ord inte någon koppling till det praktiska eller till nyttoargumenten, utan tvärtom måste allt som är bundet till tid och rum elimineras. Citatet bryter med denna uppfattning. Rättsvetenskapens uppgift är inte endast att vinna insikt i rätten, utan den har ett praktiskt syfte och utövas ytterst till förmån för rättstillämpningen. Dessa kriterier passar inte in på naturrättsläran, eftersom dess syfte inte var att vara nyttig, utan vetenskaplig. Det var sålunda naturrättslärarens uppgift att fastslå aprioriska sanningar på rättens område utan att ta någon hänsyn till vad som kunde anses vara nyttigt eller praktiskt. Tyngden i det vetenskapliga argumentet, sakens natur, låg i dess tidsliga och rumsliga universalitet, något som argumenten nytta och praktikabilitet saknade. 4. När Stahl deklarerar att »därför har den till sitt föremål den positiva rätten hos ett visst folk vid en viss tid», innebär det att vetenskap och positivitet kopplades samman. Därmed var det uteslutande föränderlig och nationellt begränsad rätt som utgjc^rde föremålet för vetenskaplig kunskap. Rättsvetenskap är med andra ord inget annat än den praktiska juridiken sedd ur ett särskilt perspektiv. 5. Konsekvensen av historiska skolans vetenskapssyn blev att den absoluta gräns mellan teori och praxis sompräglat naturrättsläran i dess uppdelning mellan naturrätt och positiv rätt inte längre existerade. Förutsättningen för denna rättspositivistiska omsvängning var en devalvering av vetenskapsbegreppet, som innebar att man inte längre satte likhetstecken mellan rättsvetenskaplig kunskap och absoluta och eviga juridiska sanningar. Vad som då återstod var historiskt relaterad positivrättslig kunskap. Man uppgav sålunda kravet och ambitionsnivån att nå en kunskap som transcenderade tid och rum. Övergången från naturrättslärans dualistiska rättssyn till historiska skolans positivismmarkerar ett genombrott för ett modernt rättsvetenskapligt synsätt. Stahls och den historiska skolans omsvängning av den juridiska metodläran mot en rättspositivistisk grundsyn innebar nämligen att juristen i sin argumentation blev bunden av de positivt givna rättskällorna. Att stödja sig på rättskällor som inte hade denna karaktär, d.v.s. som låg bortom det empiriskt kontrollerbara, såsom var fallet med naturrätten, var därför inte längre vetenskapligt acceptabelt. I konsekvens härmed inskränktes den juridiska argumentationens räckvidd i den meningen att juristen inte längre tilläts hänvisa till en alternativ rättsorcining, d.v.s. naturrätten, omhan i något avseende inte gillade den positiva rättens innehåll. Därmed eliminerades juristens möjligheter att konkurrera med den politiske lagstiftaren. Han var istället hänvisad till att med hjälp av en elaborerad tolkningslära fullfölja de ändamål som låg implicita i lagstiftningen. Den historiska skolans rättspositivistiska grundsyn förde sålunda med sig en förändrad juristroll. 61
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=