»Genom rättshistorien, utöver rättshistorien» ledes en given politisk ordning, exempelvis en demokrati, och förvärvar också sin auktoritet genom denna »yttre» ordning. Den juridiska doktrinen, däremot, är ett utflöde av rättsvetenskaplig verksamhet. Genomsin uppgift att vetenskapligt bearbeta övriga rättskällor tillmätes den en särskild ställning. Inte annat än när doktrinen osjälvständigt reproducerar innehållet i andra rättskällor kan dess auktoritet vara grundad i politisk ideologi. Så snart den bildar »ny» rätt, t.ex. i formav en ny begreppslig bestämning, måste denna produktiva sida ha sin grund i de principer sc)m styr dess framväxt, med andra ord i rättsvetenskapen själv. Följaktligen är det sanningshalten och den inre konsistensen och konsekvensen i argumentationen som skänker den juridiska doktrinen dess auktoritet och ställning somrättskälla. I motsats till övriga rättskällor vilar därför rättsvetenskapen på en »inre» auktoritet somkonstituerar dess självständiga, produktiva verksamhet.*^ Rättsvetenskapens sätt eller metod att bearbeta det rättsliga stoffet sammanbinder de rättsliga resonemangen och argumenten med den vetenskapliga grunden efter »sannings»-principer. De två skilda argumentationsgrunderna korresponderar således med en uppdelning i »inre» respektive »yttre» auktoritet. Den »yttre» auktoriteten är relaterad till den nytta en lärd verksamhet kan förväntas ha i förhållande till »yttre» intressen och ändamål. Argumentens tyngd bestäms i detta fall av deras nytta för ett visst uppställt rättspolitiskt ändamål. Den »inre» auktoriteten, somär vetenskapens sanna kännetecken, grundar sig helt på argumentens inre konsistens och är oberoende av andra hänsyn än vetenskapens egna fordringar. Det ligger därför i vetenskapens natur att sträva efter frihet från alla »yttre» intressen. Med hjälp av en metodik somavgränsar området för de vetenskapliga argumentens giltighet kan en sådan exklusiv position etableras. Med denna beskrivning av rättskälleläran somutgångspunkt utreds i kursen två arketypiska modeller för juridisk metodlära, dels den metafysiska somstuderas med den klassiska naturrättsläran som exempel, dels den positivistiska somanalyseras i sin historiska utveckling under 1800-talet. Karakteristiskt för den förra är att den grundar sig på ett absolut vetenskapsbegrepp, vilket innebär att kriteriet på vetenskaplig kunskap är att den träffar sammanhang som transcenderar tid och rum, d.v.s. metafysiska sammanhang. Denna kunskapskvalitet är absolut i den meningen att i likhet med det objekt den avbildar inte är underkastad historiens växlingar. Motsatsvis följer av detta synsätt att kunskap som avser sådant som är föränderligt per definitionern inte kan vara vetenskap. Christian Wolff (1679-1754), sommarkerar en höjdpunkt i den klassiska naturrättslärans historia, kunde sålunda definiera vetenskap som »en förnuftets färdighet att orubbligt bevisa alla sina påståenden ur orubbliga grunder».Överfört till rättstudict innebär detta vetenskapsbegrepp att det 9 Puchta, Georg Friedrich, Geizohnheitsrccht, Bd II, 1837, s. 17, 19 f. Wolff, Christian, Vemiinfftige Gcdancketi von den Kräfften des menschltchen Verstandes und ihremrichtigen Gebrauche in der Erkäntnis der Wdhrheit (Deutsche Logik), Halle 1719, Vorbericht, §2; Gap. 7,§1. 59
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=