Claes Peterson 56 Ett rättshistorieämne som avgränsas på detta vis kommer alltid att på ett eller annat sätt ifrågasättas och ständigt få kämpa för sitt existensberättigande, eftersomen för juridiken relevant argumentationsgrund saknas. Juridiken kan nämligen studeras såväl med som utan de rättshistoriska inledningar det blir fråga om. 3. Rättshistoria ett juridiskt ämnesområde med självständig status Problemets kärna ligger uppenbarligen inte i själva det förhållandet att rättshistorien utgör ett självständigt ämne inom juristutbildningen och den juridiska forskningen. Den springande punkten är snarare att rättshistorien kommit att uppfattas och även framställas som något annorlunda än rättsstudiet i övrigt. Det är också den främsta anledningen till att ämnet till och från har haft och har sina »kriser». För att undvika detta dilemma måste, enligt min uppfattning, två förutsättningar uppfyllas. För det första måste rättshistorien i utbildning och forskning hävda sin juridiska grundkaraktär, vilket framför allt innebär att den skall ha relevans även för den positivrättsliga normativiteten. Ett stort ansvar vilar på ämnesföreträdarna, så att klyftan i förhållande till de positivrättsliga studierna minskar oeh helst elimineras. För det andra måste ämnet ytterst ha ett praktiskt syfte, nämligen att bidra till utbildningen av bättre jurister. Det innebär att rättshistorisk undervisning och forskning inte får präglas av ett historiskt tillbakablickande som är sig självt nog. I sådant fall är risken överhängande att adiaforakunskap och kuriositeter tar överhanden, eftersom det inte finns en given selektionsgrund, utifrån vilken det oväsentliga kan skiljas från det som är väsentligt. Istället skall rättshistorien inriktas på att förmedla kunskap somkan kopplas till aktuella juridiska frågeställningar. Sammanfattningsvis bör poängen således vara att befe^rdra det rättsvetenskapliga studiet i allmänhet. Problemets lösning måste därför bestå i en avgränsning från rättsdogmatiken som inte hotar rättshistorieämnets juridiska relevans. Det är därför rättshistorieämnets uppgift att vid sidan av den allmänna rättsläran fokusera juridikens vetenskapliga sida. För att förverkliga den beskrivna målsättningen har såväl undervisning som forskning ägnats ett rättegenetiskt perspektiv på rätten. Rättsgenetik innebär att rättens drivkrafter studeras i allmänhet och den juridiska metodläran i synnerhet. Att beskriva och analysera den roll som rättsvetenskapen spelar i rättsbildningen blir, enligt detta synsätt, rättshistorikerns huvuduppgift. Ämnesinnehållet refererar därför till fyra juridiskaproblemkretsar, somalltid har aktualitet för jurister, nämligen 1. rättsvetenskaplig identitet och egenart, d.v.s. vad skiljer rättsvetenskapen från andra juridiska verksamheter; 2. teori/praxis-problemet som fokuserar rättsvetenskapens kopplingtill och betvdelsc för rättstillämpningen; 3. juri-
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=