»Genomrättshistorien, utöver rättshistorien» det av den nya lärostolen innebar att rättshistorieämnet frikopplades från rättsvetenskapen i övrigt. Följaktligen kunde omfattningen av ämnets innehåll inte heller bestämmas, eftersomen saklig grund för en sådan bestämning saknades. Resultatet blev att ämnesinnehållet närmast kom att likna ett gatlopp genom rättens historia. Saknas en objektiv grund för en avgränsning av ämnesinnehållet förefaller ju allt vara lika relevant - från hedenhös till nutid utan geografisk bestämning. Dessutomär det oklart hur gränsen skall dras i förhållande till det som är att betrakta som nutid och gällande rätt. Inte heller för en sådan gränsdragning förligger en vetenskapligt godtagbar grund. Ur vetenskaplig synvinkel måste denna situation således te sig somminst sagt avskräckande. Då det är omöjligt att inomämnesgränsen täcka rättens hela historia, måste emellertid någon slags avgränsning göras. Problemet är att en sådan avgränsning helt kommer att vila på en subjektiv och därmed godtycklig grund. Denna isolering av rättens historiska element till något självständigt är samtidigt ett uttryck för att endast det som har direkt relevans för det rättsdogmatiska studiet kan försvaras som ett juridiskt ämne. Det övriga - rättens historia - skall överlämnas till historiker/specialister. Rättshistorikerna själva var inte sena att understryka kravet på specialistkunskap och de medverkade därför till att verksamheten fick något esoteriskt över sig. I förhållande till juristerna hävdade man att man måste vara insatt och förfaren i historisk metod omverksamheten skulle nå en vetenskaplig kvalitet. Omvänt framhöll man i förhållande till historikerna att den som önskade bedriva rättshistorisk forskning måste vara jurist av facket. Den första förutsättningen var givetvis en juridisk grundutbildning, men även erfarenheter från praktiskt juridiskt arbete var önskvärda. Denna utveckling som, enligt min uppfattning, oegentligt brukar kallas en avhistorisering av rätten ledde till att rättshistorieämnet »nischades in» och kopplades fritt från den gällande rätten. Rättshistorikernas uppgift blev att ägna sig åt sådant somandra jurister inte längre intresserar sig för. De kan därför liknas vid en slags rättens arkeologer somgår på rättshistoriens soptipp och letar rester. Därmed inskränktes forskningsuppgiften till att uteslutande beskriva och förklara redan avslutade händelseförlopp. Av ett sådant »utanförperspektiv» på rätten följer att det endast kan bli fråga omatt studera rättens normativitet inom denna preteritum-ram. Normativitet som uttryck för en fortgående rättsbildning hör inte hit. Anselm Feuerbachs dom över denna typ av rättshistoria och dess ringa betydelse för rättstillämpningen är mycket träffande och därför värd att citera: Die Geschichte erklärt, wie etwas nach und nach geworden; wie und was dieses Etwas sey, lehrt die Geschichte nicht. Was der Geschichte angehört, ist schon dem Leben abgestorben.^ 55 ^ Thihaut und Savigny. Ihrc programmatischcn Schriften, Hrsg. Hans Hattenhauer, Miinchcn 1973, s. 224.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=