Claes Peterson 54 2. Rättshistoria som en specialvetenskap Hur rättshistorieämnet skall göras relevant för juridiken i allmänhet och därmed kunna hävda en given plats i juristutbildningen, är den fråga som således stått i fokus för mitt intresse alltsedan min första tid somprofessor och ämnesansvarig vid juridiska institutionen i Stockholm. I minsträvan att lösa detta problem har jag hunnit pröva olika teoretiska infallsvinklar, utan att finna den eftersökta arkimediskapunkten.^ Mina skrifter från dessa år utgör en talande vittnesbörd om en alltmer ökad frustration och uppgivenhet, somäven påverkade studenterna. Det är givet att en professor, sominte själv är övertygad omvikten av det han lär ut, har svårt att ge inspiration till sina studenter. Till slut insåg jag att jag var inne på fel spår. Vad som framför allt framstod som otillfredsställande var att hela verksamheten föreföll hamna i subjektivitet och godtycklighet, om det var så att vilken metod som helst, förutsatt att den genomfördes konsekvent, var gångbar. Det blev därför mer och mer uppenbart att lösningen på dilemmat inte låg i ett mer eller mindre godtyckligt metodval. Istället inriktadejag mig på undersöka hur problemet uppstått, nämligen hur det kommit sig att rättshistorieämnet avgränsats från det positivrättsliga studiet. Det som vid närmare eftertanke framstod somparadoxalt var att alla jurister förefaller syssla med rättshistoria, d.v.s. rättens utvecklingspotential. All utredning av gällande rätt — d.v.s. rätten somden hittills har gällt — tar nämligen sin utgångspunkt i en bearbetning av historiskt stoff - lagtext, förarbeten, praxis och doktrin. Juridisk problemlösning präglas sålunda av ett historiskt kunskapselement. Det finns dock en uppenbar nackdel med ett sådant betraktelsesätt: omdet är så att alla jurister utvecklar sin argumentation ur historiskt stoff, så saknar rättshistorien egen grund och uppgift, eftersom det allmänna inte kan avgränsas till något särskilt. Med andra ord föreligger i så fall ingen objektsrelaterad eller saklig grund för en avgränsning. Till saken hör att vid den tid när rättsvetenskapsidkarna var medvetna om detta sammanhang så existerade inte heller någon ämnesavgränsning. Företrädarna för studiet av den positiva rätten tog således samtidigt ansvar för den rättsgenetiska framställningen av respektive rättsområde. Rättshistoria förekom inte som en specialdisciplin med egen lärostol, utan kopplades i en eller annan form till den positivrättsliga verksamheten.-^ När rättshistorieämnet 1897 slutligen fick en självständig ställning med egen lärostol, så är det inte överraskande att finna att denna avgränsning inte var resultatet av vetenskapliga överväganden, utan var rent politiskt motiverad.'* Inrättan- ^ Peterson, Claes, Wertsystem und Handlungstheorie. Zu den philosophischen Voraussetzungen rechtshistorischer Forschung, i Storia Sociale e Dimensione Giuridica, ed Paolo Grossi, Milano 1986, pp. 359—398. ^ Se Ernst Viktor Nordlings installationsföreläsning OmRomerska Rättens, Juridiska Encyklopedins och Rättshistoriens betydelse för rätts-studiet, Naumanns tidskrift 1867, s. 699-712. ■* Peterson, Claes, Rechtsgeschichte als akademische Disziplin in Schweden: Universitätspolitische und Wissenschaftstheoretische Reflexionen, i La Storiografia Giuridica Scandinava, ed Paolo Grossi, Milano 1988, pp. 13-24.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=