»Genom rättshistorien, utöver rättshistorien» på Peter den stores reformer av den ryska förvaltnings- och rättsapparaten. Förvisso krävde arbetet konstruktionen av en teoretisk modell för hur komparationen skulle genomföras, men inriktningen var i huvudsak historiskt empirisk. Avhandlingen kom också att prisas somen solid arkivprestation.' I början av mina forskningsstudier var min identitet somjurist självklar, när jag 1983 blev professor i rättshistoria hade denna identitetskänsla gått förlorad. Följande scenario kan ge ett förklarande perspektiv på denna utveckling. Under min doktorandtid möttes jag av attityder från såväl kollegor som studenter, som gjorde att jag började känna tveksamhet om mitt ämnesval. Särskilt svårt var det att möta studenternas ifrågasättande. Varför skulle man ta upp tid med att läsa en helt tillbakablickande historiekurs somuppenbarligen inte hade någon relevans för det träffade yrkesvalet. Dessutom presenterades ämnesinnehållet som en anhopning av fakta utan klara utvecklingslinjer och problemställningar. Pedagogiskt sett var undervisning och examination upplagda så att den passiviserande läxläsningen premierades. Någon träning i juridisk problemformulering och problemlösning förekom inte. Inte med bästa vilja i världen kunde man uppfatta någon koppling till rättens praktiska sida eller behov. Den kreativa förmågan sattes sålunda aldrig på prov. Samtidigt fördes diskussioner omämnets plats i den nya juristutbildningen, som ledde till att kursen i rättshistoria minskades från tio till sex studieveckor. Förslag framfördes även att omvandla rättshistorieprofessuren till något nyttigare såsom en professur i konsumenträtt. Situationen förbättrades inte av att jag upplevde en ständig press från historikerhåll. Historikernas kritik gick framför allt ut på ett ifrågasättande av rättshistorikernas kompetens somhistoriker, varför ämnet borde föras över till den historiska institutionen. »Rättshistoria är ett för viktigt ämne för att anförtros juristerna», som en historikerkollega uttryckte saken. Konsekvensen blev att jag komatt tillbringa mer tid tillsammans med historiker, eftersom det med mitt avhandlingsämne föreföll vara ytterst viktigt, för att inte säga avgörande, att vinna ett godkännande av historikerskrået. Det skapade i sin tur en alienationskänsla i förhållande till juristerna, vilkas verksamhet synbarligen var bestämd utifrån en helt annan metodologisk utgångspunkt än en rättshistorikers. Det jag gjorde var att säkra historiska fakta, vilket var något helt annat än det »normativa hypotetiserande» som juristerna tycktes ägna sig åt. Ja, det var till och med ställt ifråga om juristerna överhuvudtaget kunde anses vara vetenskapsmän i samma mening som historiker och rättshistoriker. Möjligen kunde juristerna uppfylla vetenskapskntenet så länge som de nöjde sig med en deskriptiv utläggning av gällande rätt. Så snart de gick utöver denna gräns och uttalade sig de lege ferenda hade de lämnat vetenskapens terra firma. Det är givet att en sådan närmast avståndstagande inställning till den juridiska kärnverksamheten blir ytterst problematisk, om man skall verka på en juridisk fakultet och delta i utbildningen av jurister. ' Sc t.ex. Sten Carlsson i Svenska Dagbladet 19.3 I9SC. 53
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=