Rättshistoria och rättskultur i juristutbildningen förankrad. I denna professionella rättskultur krävdes ingen erfarenhet av att kunna tillämpa kunskaper i främmande språk i yrkeslivet. Språkkunskaper var inte någon befordringsmerit. Under senare år har svenska jurister i allt större utsträckning integrerats in i ett internationellt rättsliv. Advokaterna är den yrkesgrupp som har gått i bräschen, men också domarkåren har som bekant kompetensutvecklats för att möta internationaliseringens krav. Denna förändrade omvärldsbild — och samtidigt detta exempel på nutidshistoria har inneburit en utomordentligt viktig utmaning för rättshistorieämnet. En jurist kan inte få de nödvändiga insikterna om sin professionella kultur om han/hon inte beaktar det historiska perspektivet. Detta är inte uttryck för en populistisk anpassning till en utbilciningspolitisk trend. Redan förmedlandet av kunskapen omatt svensk ämbetsmannatradition har sina rötter i Axel Oxenstiernas generation eller att den svenska domstolskulturen bygger på böndernas rättsliga konfliktlösning i samspel mellan överhet och bondesamhälle visar på behovet av en på historisk grund fotad rättskultursyn. Dagens unga jurister måste kunna både identifiera både den egna nationella och andra (internationella) rättskulturer. Rättshistorieämnet har i denna vetenskapliga diskurs kunnat identifiera viktiga forskningsuppgifter, och i den juridiska utbildningen har ämnets företrädare utomordentliga möjligheter att klargöra för de blivande juristerna att de kommer att bli bättre jurister omde kan sin rättshistoria. Det framstår somallt viktigare att i juristutbildningen göra studenterna medv^etna om vad det innebär att vara en svensk jurist i förhållande till en norsk, fransk, amerikansk — eller kinesisk. För rättshistorieämnets vidkommande har det komparativa anslaget och intresset för att identifiera juristkulturen dragit ämnet in i den nu högaktuella diskurs somfört framnya perspektiv på rättskultur, perspektiv somframkommit i kritik mot äldre forskning. I stället för det »utanförperspektiv», somdominerat under efterkrigstiden, och som jag redan berättat om, har det framställts krav på att i stället förskjuta Intresset mot det vi kan kalla »innanförperspektivet», dvs. juristernas egen rättskultur, där frågan omjuristernas egna mentaliteter och kunskapsstrukturer kommit i fokus. Inomden internationella forskningen pågår f.n. denna intresseförskjutning. Detta framgår bl.a. av Roger CoTTERRELE, somnvligeii lyft framsin syn på »The Concept of Legal Culture» och kritiserat Lawrence Friedman för hans vaga kulturbegrepp.Cotterrells 43 38 Kjell A Alodccr, Lemän och Lagerlöfvar. Kulturkrockar och värdegemenskap i två svenska advokatkulturer, I: Lemän och Lagerlöfvar — Lagerlöf & Leman Advokatbyrå 1849—1999, Sthlm 1999. Yves Dezalay & Bryant G. Garth, Dealing in Virtue: International Commercial Arbitration and the Construction of a Transnational Legal Order, Chicago: The University of Chicago Press 1996. Roger Cotterrell, The Concept of Legal Culture, I: David Nelken (red.). Comparing Legal Cultures, Aldshot 1997, 15.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=