Rättshistoria och rättskultur i juristutbildningen Från 1970-talets början trädde en ny generation av svenska rättshistoriker fram. Den kritiserade den hittillsvarande rättshistorieforskningen för brist på teori och historisk metod (Elsa Sjöholm), och den behandlade en tematik hämtad från tidig modern tid, främst stormaktstidens rättsförhållanden (Hans Pettersson, Kjell Å Modéer, Claes Peterson). Kritiken mot ämnet och den fortlöpande politiska marginaliseringen blev särskilt synlig när rättshistorieprofessurerna omprövades i Uppsala efter Gösta Hasselberg 1976, i Lund efter Göran Inger 1977 och i Stockholm efter Erik Anners 1983. Vid varje tillfälle ifrågasattes omprofessuren skulle återbesättas. Det talades både omatt dra in professuren, att omvandla den till riksprofessur och om att kombinera ämnesområdena allmän rättslära och rättshistoria i en gemensamprofessur. Efter ett politiskt lobbyarbete i regeringskorridorer återbesattes dock alla tre professurerna, nu med den renodlade beteckningen »rättshistoria». Som undervisningsämne var rättshistorien i 1957 års studieordning fortfarande ett halvterminsämne, dvs. 10 studieveckor (10 poäng), och den romerska rätten var ett tillvalsämne i jur.kand.examen. Problemuppstod när juristutbildningen skulle reformeras i studentrevoltens efterdyningar. Kraven på samhällsvetenskaplig anknytningvar starkare än kraven på historia. Den amerikanska Lau' & S'oc/etj-rbrelsen reflekterades också i den svenska diskussionen. I 1978 års studieordning reducerades rättshistorieämnet tillsammans med rättssociologin till ett 8-poängsblock (1 poäng=1 studievecka). På vissa studieorter fick rättshistorieämnet 6 p. och rättssociologin 2 p., på andra som i Umeå blev fördelningsnyckeln 4 p. i vardera ämnet. Den pragmatiska synen på ämnet framgick av motiven till studieplanen; Rättshistoriens uppgift var främst att ge en förklaring till den gällande rätten. Tveklöst bidrog de ständiga hoten mot ämnet till att vi, somdå utgjorde den yngre rättshistorikergenerationen, och som tjänstgjorde som lärare i ämnet, försökte anpassa oss till omgivningens krav. Forskningsintresset försköts från den tidigare dominerande medeltida rätten till den moderna tidens rättsutveckling. Ämnet betraktades gärna som en »hjälpgumma» till de positivrättsliga ämnena och försåg desamma med »nödiga historiska inledningar». Samtidigt försköts intresset mot historieämnet (främst socialhistorikerna) eller sociologiämnet (främst kriminologer och rättssociologer). Det var samtidigt som Critical Legal Studies-röveisen gjorde sin entré i USA-^-"’ och Lawand societyrörelsen blev bärare av den amerikanska rättshistoriska traditionen som konsoliderats genomprofessor Willard Hurst. 39 Sc Critical Legal Studies symposium, Stanford Law Review, Bd 36 (1984). No. 192. Engaging Willard Hurst: A Symposium, Lawand History Review, Bd 18 (2000), vii ff.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=