SviiA IIOVRA'IT INFOR SITF 400-ÄRSJUBILKUM tinget kan tas som utgångspunkt. Hovrättsprocessen var till att börja med också i stora delar muntlig. Så var det ännu fram till år 1734. Sedan blev processen i hovrätt i grunden skriftlig. Inslagen av offentlighet utplånades ur hovrättens arbetsformer. Detta är typiskt för frihetstiden. Den började med censur och hemlighetsmakeri. I 1720 års regeringsform stadgades ett förbud mot att till någon utlämna protokollen från ständer och utskott — ja, inte ens kungen hade rätt att ta del av dem! Men samtidigt var detta en tid i Sverige och ute i Europa där riksdagen var förmögen att anta ett nytt stort lagverk och en borgerlig offentlighet tillväxte. Man kan peka på att tryckandet av rättegångshandlingar och domar blev tillåtet redan på 1730-talet även omde skulle passera censuren och enskilda domares vota inte fick tryckas. Man började också på 1750-talet ge ut nksdagstidningar. Från denna tid är just tryckta rättegångshandlingar en viktig och ymnig litteraturform. Frihetstiden var inte någon storhetstid för domstolarna. Ständerna kunde överpröva domar och i sista hand avgöra målen, vi hade alltså ytterst en rent politiserad och icke-professionell domsmakt. Det förekomockså särskilda dömande kommissioner med rätt att döma utan att vara strikt bundna vid laglig rättegångsordning. Men frihetstiden födde också offentlighetsprincipen år 1766. Efter 1772 års statsvälvning lades åter den högsta domsmakten i kungens och rådets händer. Gustav III drev en uppgörelse mot ämbetsmännen med frihetstida förflutet. En stor räfst riktades mot Göta hovrätt år 1773. Kungen riktade kritik mot hovrättens »mindre laggranhet» och kritiserade »en mindre skyndsam rättvisa». Fyra av hovrättens ledamöter avsattes genomdom.^^ Genom regeringsformen år 1772 förklarades alla från år 1680 antagna grundlagar för avskaffade. Betydde det att 1766 års tryckfrihetsförordning också hade upphört att gälla? Frågan prövades av Svea hovrätt med skiljaktiga meningar. Kungen var mycket nöjd med assessor Borghs admirabla diktamen och antecknade genast i rådsprotokollet att kungens vilja var att det för honom utfärdades lagmans fullmakt. Däremot förklarade kungen sitt stora misshag med assessor Estenbergs votum. Han var mössa och ansåg 1766 års tryckfrihetsförordning fortfarande gällande. Kungen antecknade att assessorn skulle varnas av hovrätten.Den här typen av kungliga ingripanden i förhållande till domsmakten visar på problem med domstolarnas oavhängighet. Detta levde kvar under Karl Johan-tiden. Tillkomsten av 1809 års statsskick medförde alltså knappast i praktiken någon förstärkning av domstolarnas ställning. Vid sidan av Konstitutionsutskottets berömda ord om en domarmakt självständig under lagarna fanns också något så egendomligt som opinionsnämnden - en ordning som innebar Kenneth Au'ebro, Gustat III:s räfst med ämbetsmannen 1772—79 — aktionen mot landshövdingarna ocli Göta liovrätt, 1977. C. T. Odhncr, Sveriges politiska historia under konung Gustaf III:s regering, I, 1885. 25
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=