Den ofullbordade självreferlnsen / Quaderni fiorentini av Paolo Gross! (1972). Klimatet under dessa år kan beskrivas med mottot: »alternativet som tas på allvar» och har för övrigt beskrivits högklassigt av Costa (1987). Begreppet »interdisciplinär» är ett ofta använt begrepp under denna period och med det kan man också sammanfatta forskningsstilen. Dessutom avslutas den medeltida rättstraditionens dominans, och det verkar somatt många av rädsla för något nytt ersätter »antimodernistisk» konformism med en liknande och motsatt »antimedeltida» tendens. Av förklarliga skäl finns det inte här utrymme för en mer ingående analys, men det är likväl författarens hypotes, att trots den höga kvaliteten i ovannämnda arbeten komdebatten, somvi kan kalla för »modernister vs. medeltidare», aldrig i kontakt med the heart of the matter. Vi kan försöka förklara denna intuition närmare, och det ligger oss särskilt varmt omhjärtat, efter den för minnet tillbaka till universitetsstudierna, då de ovannämnda verken - eller snarare manifesten - var föremål för studier. I själva verket komdet »första» manifestet ut under det ödesdigra året 1968, närmare bestämt under kursen »Le situazioni reali nelPesperienza giuridica medievale», som i grund och botten går ut på att ’verkligheten kan skapa en slags rätt’. Detta synsätt är »post-statalistiskt» i förhållande till rätten och dess historiebeskrivning, och det nådde sin kulmen (av ett sammanträffande precis 20 år efter det första arbetet) först i »Framkomsten av kritiken mot den juridiska absolutismen» (Grossi 1988, s. 3) och sedan i analysen av den medeltida rättsordningen (Grossi 1995). Kärnan i den diskussion somförs där — och somdelas av undertecknad — innebar inte bara återupptäckten av det »moderna». Grossi talar om en dialog mellan jurister, där även rättshistorikern först och främst är en jurist. Dialogen har som slutmål att belysa den positivrättslige praktikerns enslighet, och att det rent exegetiska, textanalytiska arbetet inte längre svarar mot dagens behov. Det är i detta sammanhang som närheten mellan rättshistoria i strikt bemärkelse och den positiva rätten »blir en räddning av juridiken somvetenskap». Rättspraktikern återfår på detta sätt ett perspektiv, som han aldrig får tillåta sig att förlora igen, nämligen förståelsen att rätten är »den naturliga dimensionenför ett helt samhälle». »Rätten är inte något som tvingar sig på samhällslivet eller våldför sig på samhället.» Rättshistorikern kan således offentligt framföra en ny dimension med universell giltighet, och som denne känner igen från den italienska rättslitteraturen, nämligen ’la linea’. (Grossi, Il punto e la linea, 1995—97). Detta blir »en viktig lärdom» då vi nu rör oss mot en ny europeisk rätt (Delmas-Marty, Pour un droit comun, 1994), ett nytt juridiskt fält sominte är låst av begreppet »Stat», och där man är medveten om att »Staten är en alldeles modern produkt med betydande begränsningar som även märks inom rättsområdet» (Grossi, Il ponto e la linea, 1995—97). Omvi i korta ordalag ska sammanfatta den inställning (eller »linea») som rättshistorikern bör bli bärare av, kan vi konstatera, att denne dels har i uppdrag att levandegöra den sociala dimensionen hos den positiva rätten, d.v.s. att 287
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=