Paolo Cappellini 286 3 Vad som framför allt bör understrykas är, att om vi ser till denna juridiska historiografi, som är i sin linda ur ’post-modernistisk’ synvinkel, vilken sammanfattades ovan med Antonio Hespanhas’ ord, får två specifika moment avgörande och central betydelse. Dessa två moment måste därför belysas ordentligt med fara för att detta för många kanske framstår somoklokt och förhastat. För att genomförandet av »självreferensen» skall vara effektiv, krävs att vi bygger den kring en stark hypotes - trots att denna hypotes i och för sig skulle kunna ifrågasättas. Vi ber därför läsaren omursäkt för de förenklingar av verkligheten, somvi medvetet kommer att göra oss skyldiga till. Det första momentet måste vara att sammanställa Croces och Gentiles teoribildningar med tanke på den nya generationen rättshistoriker, särskilt med utgångspunkt i Calassos undervisning. Vissa, bl.a. Paradisi, har velat hänför kravet på förändringsiver inomden italienska rättsvetenskapen till slutet på 1920talet. Emellertid får avskärmandet från den traditionellt dogmatiska juridiska metoden enligt vår uppfattning inte tolkas på ett ’försiktigt’ sätt — i ännu en av Croces skola uttalad tolkning av fascismen såsomen avslutad period — somom fascismen enbart kom till med anledning av den fascistiska regimen i landet. Den verkliga revolten mot formalismen, vilken inbegrep ominte alla så i vart fall mycket viktiga delar av den tidens rättsvetenskap, fann inget motstånd hos den fascistiska regimen, snarare tvärtom. Att analysera förhållandet mellan faseism och juridisk historieskrivning, även i dessas organiska och strukturella knutpunkter, är fortfarande ett viktigt uppdrag för rättsvetenskapen. Den har i detta avseende varit bristfällig till alldeles nyligen, då A. Schiavone utgav arbetet »Staten och juridisk kultur i Italien», (a cura di, »Stato e cultura giuridica in Italia», 1990) - trots att författaren till det verket redan flera år tidigare hade insett betydelsen av en sådan ansats, och då med tonvikt på den romanistiska historiebeskrivningen (Schiavone, 1980). 4 Men det är hög tid att nämna det somvi ser somdet rättshistoriska ämnesområdets andra stora utvecklingsmoment. Även här bör redan inledningsvis betonas, att vi med utvecklingsfas syftar på ett klimat och på händelseförlopp av en mer generell och samhällelig karaktär. Det handlar hela tiden omatt söka finna inte de episodiska utan de verkligt strukturella kärnfrågorna. Vi tar oss tillbaka till slutet av 1960-talet och början av 70-talet. Våra två referenspunkter må verka självklara, det rör sig omtvå tidskrifter, som var i vardande ungefär samtidigt under dessa år. Förutomvissa områden, somtill en början kunde uppfattas som gemensamma för dem, rör det sig huvudsakligen om två väsentligen skilda kulturella projekt, nämligen i Materuxli av Giovanni Tarello (1971) och
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=