Den ofullbordade självrlferlnsln Å andra sidan kan man fråga sig vilken betydelse det kan ha för det samtida italienska samhället att exakt rekonstruera denna förgångna och för oss endast pseudoproblematiska historia. Man kan även ifrågasätta om det var meningsfullt för Paletta (fortfarande 1927) att betona det opassande i att tala om »den italienska rättens historia» för de fall man rent formellt syftade på den period somföregick den italienska staten. Även detta pseudo-problemgav upphov till en »steril» (men symptomatisk forskning omden »gemensamma nämnaren i de många italienska rättshistoriska beskrivningarna» (Cortese, s. 790). Och detta skedde ända fram till den unge Calassos tid, och trots aktiv kritik från Cassandro (1948-49) kunde man åter på 50-talet finna vissa exempel (bland de sista var Aldo Checehini). Patologins historia kan emellertid ofta vara nödvändig för att nå kunskap om ’sanningen’ (eller om man så vill det ’normala’ eller ’korrekt metodologiska’) (Cappellini, 1995). Att studera denna patologi i den italienska historiebeskrivningen varnar oss för hur den blinda tilliten till historiebeskrivningen tenderar till att följa ett generationsmönster. Förutom att vara banalt blir en sådan blind tillit framför allt icke-historisk, och riskerar att leda till alltför bekväma och självbekräftande slutsatser (särskilt av samtida jurister, somofta är alltför säkra på att denna tendens inte gäller för demsjälva). Vi skulle alltså med hjälp mycket av den forskning som skedde inte nödvändigtvis hade behövt kretsa kring begreppet »Stat». Istället kan den utgöra ett värdefullt verktyg i den analys vi nu önskar företa oss. Ytterligare ett tema kan vara mycket relevant om man sållar bort alltför fria idealiserande tolkningar. Vi tänker då på historien omläroböckerna och handböckerna, vilka med undantag för viktiga men tyvärr flyktiga och osammanhängande artiklar i juridiska tidskrifter, framstår som ett outforskat område. Vi kan här ta ett enstaka exempel, en företrädare för den s.k. »rättssocialismen», Giuseppe Salvioli. Om vi börjar med de palermitanska inledningsföreläsningarna från 1885 (»Den historiska metoden i den italienska civilrätten»), och går vidare till en artikelserie från 1897 (»Den nya fasen i rättshistorien) kommer vi till slut fram till »Handbok över den italienska rättshistorien från de germanska invasionerna till våra dagar» (Torino, 1890). Denna handbok når sedan efter omarbetningar och förändringar fram till våra dagar med titeln »Den italienska rättshistorien», 9:e upplagan från 1930. Tack vare en mycket bra uppsats av Pietro Costa (1975) har vi fått en grundläggande förståelse för detta verks anknytning till rättssocialismen. Men denna uppsats har medvetet undvikit att studera Salvioli som italiensk rättshistorier. Vi är därför ständigt tvungna att göra syntetiska och därför otillfredsställande observationer som till exempel Bruna Paradisis verk (1973, s. 116-7). Men liknande undersökningar måste upprepas beträffande alla de verk som ’räknas’ vid formandet av detta sekels historiker. 285 patologins historia kunna konstatera, att av en
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=