Paolo Cappellini 284 dium av de rättshistoriska verken och i vilken utsträckning deras synsätt har varit påverkade av det politiska samhällsklimatet. Inte rent metodologiska studier utan snarare tematiska sådana med verkligt djup i forskningsarbetet. En samhällshistorisk syn på rättshistorien så att säga. 2 När man på detta sätt fördjupar sig i ’Selbstreferenz’ kan man naturligtvis, och kanske måste man, stöta på områden, vilka redan framstår somhistoriskt otvetydiga. Andra områden framstår däremot somsvårtolkade och avlägsna. Då vi har kommit så här långt i denna korta framställning kan det vara värdefullt att kortfattat belysa vissa sådana områden utan något som helst anspråk på fullständighet eller originalitet. Bland de områden som traditionellt har ansetts vara bakåtsträvande, men somlikväl är i behov av omarbetning, märks den envist kvarlevande och bervktade teorin om »faktorerna», eller »den medeltida rättens beståndsdelar» somBesta (1926; 1946) föredrog att kalla dem(Cortese, 1981-82, s. 789). Denna teori kan beklagligtvis sägas vara mer beryktad än vad den är förstådd. Den har visserligen sitt ursprung i 1800-talets Tyskland, men den borde studeras just i sin konkreta politiska funktion och betydelse inte endast inom sin egen tidsram utan genom att verkligen finna kopplingarna till dåtidens rättsvetenskap i allmänhet. Framförallt bör man ifrågasätta det åtminstone fram till andra världskriget framhävda episodiska inflytandet av pandektisterna, vilka i sin tur paradoxalt nog skulle ha varit bromsade av teorin omde »tre faktorerna». Arbetet skulle innebära att man får återfinna glömda områden, somtill en början skulle kräva att man studerar skillnaderna och likheterna mellan stora verk somFrancesco Schupfers »Diritto Privato dei popoli germanici», 4 vol. 1907-09, Pier Silverio Leichts »Diritto Privato preirneriano», 1933, och även den alltför underskattade Emilio Bussis »Formazione dei dogmi di diritto privato del diritto comune», 2 vol., 1937 och 1939. Det är talande att Melchiorre Robert! ännu 1932 helt naturligt och med inslag av uppenbar partiskhet kunde konstatera att »det största värdet i Tammasias verk var att han lyckats med att begränsa inom mer rättvisande ramar den germanska rättens inflytande i den italienska rättstraditionen. En efter en föll stöttestenarna ihop i den perfekta organism som germanisterna hade byggt upp» (s. 11). Men att döma av hur komplext detta germanska ursprung var, kan det vara värt att minnas att det inte så många år tidigare utgavs ett av 1900-talets största verk, vilket till stor del byggde just på dessa germanska stöttestenar. Vi tänker då på ingen mindre än Enrico Finzi och »Possesso dei diritti» (1915). Det bör heller inte glömmas, att vi genomatt vi sätter det germanska inflytandet och andra influenser i sina rätta perspektiv får ett bättre grepp omden inte helt lättförståeliga och »evigt återkommande» (Ascherri, Caprioli) anklagelsen att historiebeskrivningen är färgad av »skolastisk savigny-ism», en sjukdomden inte klarar att frigöra sig ifrån.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=