Den ofullbordade självreferensen Rättshistorisk Tidskrift’ (Rivista della storia del diritto italiano) och slutligen den europeiska bibliografin av Antonio Padoa Schioppa (1989). Eftersomflera hänvisningar kommer att redovisas i det följande kan här sättas punkt för en redan lång lista. Även omdenna omfattande mängd av arbeten och monografier på nytt är i behov systematisering, verkar det ändå somatt självreferensen har genomförts ordentligt. Trots detta kräver denna första dimension en komplettering, just på grund av dess metodologiska och kritiska karaktär. Denna komplettering blir desto viktigare genom att den svarar mot ett fenomen, som redan uppmärksammades mot slutet av^ 1960-talet i den andra av de beaktansvärda italienska historiografierna (Grossi, 1968, 1996). Detta fenomen kommer att beröras nedan, men tills vidare bör nämnas att kompletteringen innebär en helt ny och ovan uppgift för oss. Med ’fenomenet’ åsvftas slutet, eller åtminstone nedbrytningen av staten sc^m garant för rätten, det som ibland kallats för ’juridisk absolutism’. Denna nedgång får för oss rättshistoriker en alldeles konkret konsekvens, nämligen en kanske slutgiltig avveckling av den garanti givet att rättsstudiet skall följa vissa av ministerier bestämda program med nationell räckvidd. Det förhållande som här redovisats är det som numera också på europeisk nivå betecknas ’juridisk post-modernism’; den utgår en reaktion mot tendenser till att generalisera och rationalisera den moderna epoken, d.v.s. den period somi grova drag sträcker sig från upplysningen till den nuvarande vetenskapliga epoken. De grundläggande värderingarna för denna moderna perit:)d är: »Det generella och det abstrakta, rationalitet, funktionalitet. Den postmoderna reaktionen vänder sig mot allt detta. Mot det generella sätter den det partikulära. Mot det den ’väldiga’ upplevelsen av det stora ställer den det vackra hos det lilla {small is beautiful). Mot effektiviteten i makroperspektivet sätter den finheten i mikroperspektivet. Mot svstemet sätter den det enskilda fallet. Mot den enhetliga regleringen sätter den självregleringen. Mot det objektiva sätter den det subjektiva och mot sanningen sätter den politiken.» (Hespanha, 1999) 283 vilken man har tagit för eenom Vi kanske står inför »periferins dominans över de centralistiska krafterna» och födelsen av den mjuka rätten (Zagrebelsky, 1992), en flexibel ’vardagsrätt’ (Sarat, 1993), dominansen av rent symboliska och inte reglerancie aspekter i rätten och av en ny juridisk pluralism. Omdetta är fallet öppnar sig möjhgheten till en fullständig omarbetning av hela den rättshistoriska period, som nu lider mot sitt slut. Omarbetningen har i och för sig ännu inte påbörjats, men det framstår som ett trängande behov att rättshistoriker uttryckligen beslutar sig för att sammanställa en »Geschichte der italienischen Rechtsgeschichte». Denna historieskrivning kan då inte enbart vara en jämförelse av olika texter eller av olika system; den måste c^ckså bestå av ett noggrant filologiskt och jämförande stu-
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=