Paolo Cappellini 282 tar avstånd från de ’naturliga’ vetenskapernas metodologiska ansats. Denna polemik framförs ironiskt nog även av en minister somsjälv är rättshistoriker i grunden, och meningsmotståndarna beskylls för att vara ansvariga för den föregående reformen. Denna tidigare reform skulle rent tidsmässigt kunna beskyllas för att ha varit ’fascistisk’, men den skiljde sig i detta anseende inte från många andra juridiska institutioner, som fortfarande lever kvar utan att det fördenskull framkommer alltför högljudd polemik kring dem. Om vår fakultet då utåt sett framstår sc')m att vara underdimensionerad måste man fråga sig hur man ser på situationen inomfakulteten. Upplysningstiden har gett oss sociologin somett verktyg för förståelsen av de samhälleliga eller kulturella systemen, inomramen för en alltmer komplicerad historisk dynamik. Detta har även kallats ’självreferens’ (Selbstreferenz). Detta begrepp har en dubbel innebörd när det gäller det ämnesöverskridande studiet av den utveckling och de faser somämnet har genomlevt och kommer att genomleva i framtiden. Med detta åsyftas diagnostiska verktvg somföränderligheten, tendenserna och problemen i vår vetenskap. Vi kan härvid iakttaga två typer av huvudverktyg. Den ena består i en slags aktivering av ’verkligheten’ i formav sammankomster och debatt, en dialog mellan historiker - eller rättare sagt mellan rättshistoriker å ena sidan och allmänhistoriker och/eller positivrättsliga praktiker å den andra. Denna dialog skulle ha till syfte att placera ämnet inom ramen för studierna. Ett annat klassiskt verktyg är den kritisk-metodologiska litterära formen ’Rassegna’. Det är ett huvudsakligen ämnesöverskridande verktyg, ett slags förteckning över den juridiska litteraturen, somsyftar till att förse oss med en ständigt uppdaterad kritisk bibliografi. Att tankar som dessa har kommit till ytan från och till under de senaste tio åren måste tolkas somett otvetydigt livstecken inomvårt område. Det finns en tvdlig medvetenhet ombehovet av ett perspektiv, somsträcker sig bortomsärintressen inom rättsforskningen och säregna metodologiska ansatser hos enskilda jurister och skolor. Med ett dylikt perspektiv kunde man återskapa enhetligheten inomen period i rättens historia. På grund av att denna period varit relativt kortlivad i förhållande till den romerska rätten och på grund av att just tidsperioden mellan medeltid och nutid studerats så sparsamt, ställs vi nu inför problemet med ’Zeitgeschichte’, d.v.s. att den nutida juridiska historien riskeras att splittras och bli oförståelig. Det kan inte förnekas, att den nämnda livskraften faktiskt har gett upphov till en lång rad av arbeten, framför allt av kvalitativ relevans, från Arrigo Solmi (1922), Mario Viora (1933), P. S. Leicht (1942 och 1951), B. Paradisi (1946-47; 1950-57; 1966-73), G. I. Cassandro (1948-49), F. Calasso (1951-66); R. Ajello (1972-76), E. Cortese (1981-82), A. Savanna (1983). Från de florentinska mötcna ordnade av Paolo Grossi (’Samhällshistoria och den juridiska dimensionen’ 1985 - ’Studier av den medeltida och moderna rättshistorien’, 1992) och flertaliga arbeten av G. S. Penc Vidari samt alla recensioner och artiklar i ’Italiensk
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=