Mauritz Bäärnhielm 114 innehåll undergått stora ändringar under Gustav III:s sista år och åren därefter. Vad det kort uttryckt handlade omvar att inomlagens rambereda plats för det äganderättsbegrepp till fast egendom som efter upplysningen och franska revolutionen just då snabbt spred sig över Europa. En sådan reform förutsatte bl.a. tillkomsten av nya regler för olika former av begränsad sakrätt men också att åtskilliga gamla rättsinstitut utmönstrades. Reformarbetet startade omgående men kom som bekant att bli långvarigt. Den ena utredningen avlöste den andra. Jag har själv varit en man i ledet. Och läser man dessa många utredningar får man alldeles tydligt klart för sig att de medverkande hela tiden haft både bakgrunden och körriktningen klara för sig. Man har arbetat inte bara med »1810 års direktiv» utan också med dagens problem, men den historiska dimensionen har hela tiden funnits med. Och något annat har knappast varit möjligt. Detsamma har naturligtvis gällt för rättegångsreformen. Skulle vi sätta igång och lagstifta bara med utgångspunkten; »Nu skall vi göra en modern lag», då skulle resultatet nog inte bli så bra. Jag menar inte att lagstiftare och domare skall gå omkring somlevande encyklopedier, men jag är övertygad omatt deras verksamhet, för att resultatet skall bli bra, kräver att de har ett minimumav kunskaper i rättshistoria. Enligt mitt sätt att se är det fel att se rättshistorien som en - bland många — hjälpvetenskaper. Den är tvärtom central genom att den ger oss fasta punkter i det flöde som den juridiska tillvaron utgör.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=