Rättshistoria- ett marginaliserat ämne? 109 det inte konstigt att all kraften i varje positivrättsligt ämne koncentreras på det juridiska hantverket. Sådana ting som ekonomiska, filosofiska, politiska och historiska perspektiv på rätten ges inget utrymme, och särskilt inte sådant utrymme sominnebär att studenten förstår att detta gör honom eller henne duktigare på att finna, formulera, förstå och lösa problem. Detta beror nog inte på - hoppas jag - att lärarna är dumma nog att anse att dessa discipliner inte skulle kunna ge ett mervärde i problem- och argumentationsanalysen. Det är snarare så att många lärare inser att det krävs en betydande tids- och arbetsinsats för att nyttiggöra dessa discipliner i det juridiska tänkandet på ett för studenten övertygande och naturligt sätt. I det perspektivet är det för läraren enklare och mer arbetsekonomiskt att göra något riktigt rejält av hantverket, något som syns och är lätt att ta på, något somjuriststudenten ser en omedelbar koppling till i sitt framtida yrke. Mot den bakgrunden tycker jag att det är ganska givet att ämnen somrättshistoria, rättssociologi, rättsfilosofi och rättsekonomi förlorar på att vara egna ämnen. Det är inte konstigt att studenten har svårt att förstå var de skall passa in rättshistorien i det lilla juridisktekniska, sammanhanget - och jag säger det lilla sammanhanget, inte i det stora sammanhanget, för det tränas studenten inte i utan det är något somden begåvade studenten bästa fall anar någonstans i skuggan av »regeltugget». Jag vet att det nu låter det som att jag har hamnat i fel sammanhang; jag borde snarare tala vid en pedagogisk stormässa för nyanställda studievägledare och studierektorer vid landets nystartade juristskolor. Men ni kan vara lugna. Jag skall inte här och nu skissera en annorlunda juristutbildning. Så mycket vill jag dock säga att önskvärt vore med en uppdelning av de fyra och ett halvt års studierna i två eller tre steg som tydligt ger uttryck för samlade och sammanhållna fördjupningsambitioner (ungefär som inom samhällsvetenskaperna). Det skulle öka kvalitén på utbildningen och det juridiska tänkandet i stort och brett. I det sammanhanget skulle nog sådana ämnen somrättshistoria, rättsfilosofi, rättssociologi och rättsekonomi få större betydelse och ges större utrymme, inte som ämnen eller revir utan som viktiga beståndsdelar i det juridiska tänkandet. Efter säg ett och ett halvt års inledande, rättsdogmatiska studier (kalla det gärna »korvstoppning») skulle det exempelvis vara tal om att rättshistoria ingick flera fördjupningsblock och däri vara ett bland flera infallsvinklar i fördjupningen. Denna fördjupning skulle enligt min mening ha sin huvudsakliga inriktning på problem- och argumentationsanalys inom juridiken. (Tro nu inte att en sådan omläggning är bekymmersfri; den förutsätter ju att lärarna skall börja samverka mer planmässigt ... huvva, huvva.) Nåväl, en sådan förändring av juristutbildningen behöver väl knappast betyda att mångfalden inomämnet rättshistoria skulle försvinna. Däremot skulle det avkräva er rättshistoriker att ni blev mer av jurister och mindre av historiker (precis som rättsfilosofer borde vara mer av jurister och mindre av filosofer). Det skulle också avkräva rättshistorikerna att i undervisningen bli be-
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=