Peter Westberg 108 tagelser på spontanitet. Ni kanske kommer tycka att min beskrivning av verkligheten är fyrkantig och konstig. Jag kanske också till er förmedlar det bestämda intrycket att rättshistoria enligt min uppfattning är ett enhetligt och endimensionellt ämne. Nu tror jag inte det; alla rättsvetenskapliga discipliner bör präglas av mångfald och gör det förhoppningsvis också. Rättshistoria är inte ett undantag. Hur somhelst tar jag migfriheten att göra det enkelt för migoch sorterar bort allting somskulle visa att jag har fel. Det känns så skönt att få göra så då och då; att glömma det där med sanningen och bara få säga hur det egentligen är. Låt mig gå till och stanna vid det somjag tror är roten till onda, till att rättshistoria är ett marginaliserat ämne (om nu detta verkligen skulle vara så ont, mätt med dagens mått). Det handlar omjuristutbildningens innehåll och uppläggning. Det är ju trots allt där som det juridiska tänkandet får sin första och förmodligen mest bestående formför alla oss som har läst juridik, oavsett var vi sedan yrkesmässigt har hamnat. Nu kanske ni tror att jag skall vara litet insmickrande och säga att rättshistoria har givits på tok för litet utrymme i förhållande de positivrättsliga ämnena, såväl tids- som innehållsmässigt. Men det menar jag inte alls. Min poäng - inbillar jag mig — ligger på ett mer allmänt plan. Det är helt enkelt fel på strukturen i denjuridiska utbildningen. Inte fel i den meningen att den specifikt gör just rättshistoria litet och betydelselöst. Det är inte det somär det intressanta. Det viktiga är strukturen inte tillåter någon egentlig fördjupning i det juridiska tänkandet i stort och brett. På sin höjd bjuder den på en snedvriden fördjupning, en ensidig fixeringvid enskildheter och teknikaliteter i det juridiska hantverket - och detta är ju sagt förr. Gårdagens och dagens uppläggning av juristutbildningen (och nu talar jag omalla fakultetsorterna) ser ut som en trappa med många trappsteg. Men det är en horisontell trappa., inte en diagonal. Varje steg studenten tar gör att han eller hon börjar ompå nytt, och det blir precis som att gå över en färist; man har fullt sjå att ta ett steg i taget. Det blir aldrig något riktigt lyft i utbildningen där studenten får sig till livs ett helikopterperspektiv på vad han eller hon egentligen är på väg att förstå. I uppläggningen av utbildningen finns inte inbyggt och tydliggjort för studenten att fördjupning och perspektiv på juridiken är viktigt för att förstå vad juridik är och betyder för samhället i går, i dag och i morgon. Inte heller finns däri inbyggt och tydliggjort för läraren att han eller hon har ett ansvar för det juridiska tänkandet i stort och brett. I stället säger oss den horisontella trappans många steg att man som lärare bara skall bry sig om sin egen disciplin, förvalta och fördjupa den, bevaka sitt ämne och helst inte samarbeta i onödan över gränserna. Med tanke på att juristutbildningen betecknas och uppfattas i första hand som en yrkesutbildning och att varje delämne ges ett begränsat utrymme, så är
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=