Gammal rätt och Ny makt 85 En annan grupp utgörs av krönikor av så vitt skilda författare som Snorre, Tacitus, Adam av Bremen, Olavus Petri och Olaus Magnus, men också klassiska auktoriteter som Aristoteles, romerska historieskrivare somTacitus och Livius samt ett antal romerska författare. Däremot undvek han sin egen samtids stora juridiska auktoriteter somGrotius och Conring medan andra jurister somGail och Mynsinger bara skymtade förbi.^9 Det kan verka märkligt därför att den lärda doktrinen, som Grotius, Conring och Mynsinger ju i hög grad själva företrädde, faktiskt fungerade som supplerande rättskälla, när den egna lagen teg. Men hela detta spektrumav accepterade källor föll i grund och botten inomde ramar som 1668 års riksdag lade fast: Utländsk rätt fick inte utan vidare åberopas somrättskälla omsvensk lag teg på någon punkt. Annars bröt man mot kungabalken. Stiernhöök tvingades av de yttre politiska omständigheterna att anpassa sin svenska rättshistoria till de villkor som formulerats av 1668 års riksdag och rådets uppdrag till honomsamma år. Det är alldeles tydligt att uppläggningen av Stiernhööks arbete kan förstås utifrån denna förutsättning. Det är samtidigt tydligt att Stiernhöök inomden begränsade politiska ramen kunde förhålla sig tämligen självständigt gentemot de stridiga intressen, somunder 1660-talet bars upp av rådsaristokratin och riddarhusets låg- och tjänsteadel. Ny makt kunde inte utan vidare legitimeras med gammal rätt. Med Stiernhöök fick rättshistorien ett rejält rättspolitiskt bett beroende på hans strävan efter historisk objektivitet parad med en rimlig källkritik. Han låg i det avseendet längre fram än många 1700-talsjurister. Därför kan De jure fortfarande efter 325 år - med viss generositet från en modern läsares sida naturligtvis - studeras som ett stycke seriös rättshistoria, vilket däremot inte är fallet med Lundius’ skröna om göternas första lagstiftare Xamolxis, och detta alldeles oavsett vilka rättspolitiska överväganden somstyrde Stiernhöök somrättshistoriker och vetenskapsman. Almquist op. cit. s. S 203.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=