Rolf Nygren 84 —För att tala omvåra lagar i allmänhet, är det säkert, att vissa funnits, som konungarna under den följande tiden mera tolererat än konfirmerat; det var icke heller så lätt och utförbart vare sig att stifta nya eller avskaffa gamla lagar, om icke folket i bägge hänseenden trätt emellan och väckt förslagen, då de önskade få sådana lagar . Här var nämligen (ehuru under konungatiden) folkets vilja och rösträtt verksam och mäktig och de för lagarnas översyn och förbättring från de enskilda landskapen valda ombuden arbetade, när de gemensamt rådplägade, även för att den urgamla friheten icke skulle gå förlorad, och ehuru sådana lagar icke hade någon förpliktande kraft utan konungens samtvcke, hade konungarna dock icke makt att vägra sitt samtycke. ——» Makten över lagen låg m.a.o. inte utan vidare hos konungen med historiens rätt. Men inte heller det nationella borde framhävas alltför mycket. Ju mer varje folk kom bort från barbariet, inte minst genom kristendomens inflytande, desto mer märkte man nästan överallt en jämngod omsorg om och likhet i lagarna, »så att, när varje folk granskar sina på den tiden stiftade lagar, det ena icke har något att tillvitaoch förebrå det andra. Min uppgift har varit att uppriktigt framlägga våra lagar, hurudana de än må vara, och jag vill öppet tillstå, att över fäderneslandets ära, som somliga uteslutande och ängsligt eftertrakta i varje sak, har stått omsorgen omsanningen.» Dejures vetenskapliga kvaliteter berodde sist och slutligen på Stiernhööks syn på källvärdering och källval. Han insåg att man fick svar efter hur man valde sina källor, och med fel källanvändning förvTängde man historien. Vi får naturligtvis inte behandla Stiernhöök anakronistiskt genomatt kräva samma metodologiska färdighet av honomsom hör den moderna historieforskningen till, men likafullt visade Stiernhöök mycket tydligt att han hade känsla för skillnaden mellan goda källor och dåliga. Han föll därför aldrig i samma propagandagrop somLundius. Almquist har undersökt källorna till Dejure närmare. Han menar att Stiernhöök för sin svenska laghistoria stod i en särskild beroendeställning till Olavus Petris svenska krönika, vilket ställde honomi motsatsställning till de flesta av stormaktstidens svenska historiker, »vilka i patriotiskt nit eller av opportunistiska skäl utan hänsyn till sanningen sökt fasthålla vid Johannes Magnus’ fantastiska utformning av vår äldsta historia.»^^ Almquist konstaterar att Stiernhöök inte bara byggde framställningen på lands- och stadslagarna utan även på landskapslagarna, ja t.o.m. analogiserade med lagar från Danmark, Norge och Island samt Tyskland. Stiernhöök föreställde sig att samtliga germanfolk en gång varit ett folk med samma språk och gemensamma sedvänjor. T.o.m. germanska lagar från södra Europa kom till användning därför att dessa sydgermanska folk antogs ha utvandrat från Norden. Man kan säga att detta källmaterial utgör en särskild grupp i Dejure. Almquist op. cit. s. 205.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=