Rolf Nygren 82 Det är möjligt att se Stiernhööks syn på rättens historiska relativitet som en uppmaning i kodifikationsfrågan: Håll fast vid det gamla, om det går att använda, tveka dock inte att kasta bort vad somär föråldrat. Men det finns ytterligare ett idémotiv uttryckt med orden vi nyss hörde: »lagarna, icke blott de som tjäna enskildas intressen och lämpas efter tidsomständigheterna, utan även de som angå statens grundval och då staten bör vara odödlig, borde vara ständigt orubbliga.» Även statsskicket är alltså underkastat historiens skiftningar. Även omStiernhöök inte fick behandla statsrätten, kände han ju bättre än de flesta till hur statsskick och maktförhållanden växlat i Sverige under hans egen livstid. Att skriva en för alla tider gällande statsförfattning var helt enkelt inte möjligt: »Ty även omfrån början och ända från Magog (om man kan utan att rodna gå tillbaka ända dit genomså många namn och så många århundraden) här har funnits kungavälde, är det dock känt, att detta under senare århundraden, när en tillförlitligare kännedom därom föreligger, vanligen har varit osäkert och understundomobefintligt, då än stormän och nomarker [=lagmän], än allmogen själv hava tillvällat sig den högsta makten. Det är därför svårt att utforma en fullt överensstämmande bild av den gamla ursprungliga byggnaden liksomefter ruinerna och lämningarna av ett palats, somofta blivit reparerat.» Vi möter alltså samma budskap. Det finns ingen typisk svensk statsförfattning. Historien, sådan den är möjlig att begripa utifrån källorna, visar i stället att än den ena än den andra typen av styre rått. Gammal rätt legitimerar inte ny makt, och det gäller lika för kungar, herrar och allmoge. Här, omnågonstans, lyckas Stiernhöök på ett förbluffande tydligt sätt tala mellan raderna utan att säga ett enda anstötligt ord omkungabalken. Men vem ska då lagstifta? Ja, omvi ser på rättshistorien, sådan den går att förstå utifrån vad källorna berättar, så skiftar lagstiftningsrätten över tiden. Stiernhöök skär av Xamolxisteorierna efter fötterna men är ändå djärv nog att tro att vi haft skrivna lagar redan under 900- och 1000-talet författade av Viger spa för svealagarnas del och Lumber för götalagarnas. Om dessa lagar vet vi knappast något därför att de blandades upp med nya lagar. Varje landskap hade sina egna lagar och särskilda lagböcker, vilka visserligen stämde överens i det mesta men även hade särordningar. »Att behålla dessa olikheter syntes dem stå i överensstämmelse med friheten, och för den skull begärde de stadfästelse av konungen i vissa fall vare sig nu konungarna i okunnighet omsin rätt eller på grund av en osjälvständig valts till konung icke reagerade däremot eller sakläget var sådant, då varje landskap hade sin egen lag och lydde under konungarna mera på grund av en förbundsöverenskommelses förpliktelse än på grund av en ren underkastelse. De voro fordomvana vid att leva fritt tillsammans med sin småkonungar, vilkas myndighet över lagmännen hade upphört, något som både valsättet och de n>"\'alde konungens försäkran tydligt visa, då han efter konungavalet och den till alla av-
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=