Rolf Nygren den uråldriga landskapsrättens kyrkobalkar, särskilt Upplandslagens, fortfarande var praktiskt betydelsefulla för den ecklesiastika rättstillämpningen. Stiernhööks beskrivning av kyrkorätten är föredömligt klar, inte minst i de delar som avsåg olika ämbetsbärares kompetens. Men läses texten mot bakgrund av det faktumatt den svenska kyrkan genomgått en radikal nyorganisering under första hälften av 1600-talet under ledning av starka biskopar som Petrus Kenicius i Uppsala, Johannes Paulinus Gothus i Strängnäs, Jonas Kylander i Linköping eller inte minst Stiernhööks store gynnare under 1620talet, Johannes Rudbeckius i Västerås, visar sig den till synes neutrala historieskrivningen vara överraskande rättspolitisk. Vi kan ta ett exempel: Vemskulle ha rätt att inrätta eller dra in församlingar? Stiernhöök skriver: »Att grundlägga och uppföra en kyrkobyggnad eller att inrätta en församling eller socken tillhörde fordom uteslutande biskopens rättsliga befogenhet från år 1295 till reformationen; det synes dock förut hava räknats bland regalia eller de konungen förbehållna rättigheterna. Därför är det icke heller idag medgivet biskoparna att göra detta utan konungens vetskap och tillåtelse; denne tillkommer nämligen att känna till häradernas indelning och områden i och för kronans inkomster och rättskipningen.»^^ 80 Under tiden mellan reformationens inledningsfas på 1520-talet fram till ca 1575 hade ett stort antal församlingar lagts ned framför allt på grund av brist på utbildade präster. Efter 1575 satte en motsatt utveckling in. Ett avsevärt antal nygrundningar skedde och detta i hög grad utan kunglig medverkan, t.ex. inom hertigdömena och grevskapen. De starka biskoparna spelade en central roll i utvecklingen. Hur kunde då Stiernhöök anse inrättande av nya församlingar som en regalrätt, förbehållen konungen? Hans lösning av det kyrkorättsliga problemet var ju en direkt utmaningför de kyrkliga makthavarna. Han konstaterade att rätten framtill reformationen tillkommit biskopen och åberopade somstöd Östgötalagens kyrkobalk, där det hette att Konungar skal Kiörkio hyggia.^^ Men detta var ett unikt stadgande i hela landskapsrätten.^^ Stiernhöök gjorde alltså ett val bland källorna och han valde en läsart sominte självklart stödde den självständiga kyrkopolitik, som de svenska biskoparna drivit årtionde efter årtionde sedan 1575 beträffande församlingsorganisationen.^7 Detta exempel får räcka, men det visar ganska illustrativt hur nödvändigt det är att läsa Dejure mot bakgrund av den samtida kyrkohistorien och rättspolitiken. De jure står inte för sig själv somobjektiv kvrkorättshistoria. 5-’ De jure s. 300 f. Mellberg, G., Fors.'imlings- och gällindelning: En kyrkorättslig undersökning av utvecklingen i Vänerlandskapen 1527-1680, 1995. De jure s 300 f. Hellström,]. A., Biskop och landskapssamhälle i tidig svensk medeltid, 1971, s. 359 ff. Mellberg op. cit.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=