Gammal rätt och Ny makt 79 Följande år, 1669, fick Stiernhöök rådets uppdrag att tillsammans med assessorn Olof Berling överse hela lagen med undantag av kungabalken.^i Berling hade ju, som framgått tidigare, deltagit i lagstiftningsdebatten på riddarhuset föregående år. Stiernhöök komemellertid aldrig att påbörja detta arbete, som fick slutföras av Berling ensam, därför att Stiernhöök redan i november 1668 fått rådets uppdrag att skriva en svensk rättshistoria, det somskulle bli Dejure Sveonum et Gothorum vetusto.^^ Varför tog man honom - den främste experten på både gammal lag och ny domstolspraxis - ur kommissionen för att skriva historia? Redan detta torde väl ge anledning misstänka att De jure utformats för betydligt mer preciserat syfte än att blott och bart vara en akademisk lärobok i fäderneslandets gamla rätt. Låt oss börja med själva dispositionen av De jure, somindelas i två böcker. Den första inleds med en framställning av den yttre laghistorien, där Stiernhöök på några få sidor gör den gamla lagen något mindre gammal än man i varje fall ville tro i uppsalaakademin. Därefter följer processrätt: domstolsorganisationen, processen och exekutionen. Den andra boken i De jure tar upp familjerätt, obligationsrätt, fastighetsrätt, straffrätt och kriminalprocess samt kyrkorätt. Det visar sig alltså att Stiernhöök i stort sett behandlar de rättsområden som visat sig problematiska under kommissionsarbetet. Mest slående är att Stiernhöök helt förbigår kungabalken, vilket överensstämmer med 1668 års riksdagsbeslut och uppdraget till Berling och Stiernhöök att se över alla balkarna utom kungabalken. Minst lika slående är att Stiernhöök också infogar ett stort kapitel omkyrkorätten i De jure. Att i övrigt komma åt rättspolitiska undertoner i De jure är bara möjligt genom detaljanalyser, men jag ska kortfattat göra två sådana. Den första gäller kyrkorätten i De jures sista kapitel, den andra framställningen av den yttre laghistorien. Vi har alltså att göra med två, somframgått i den tidigare framställningen, rättspolitiskt känsliga materier. Avsnittet »Om kyrkolagen eller om bestämmelserna rörande kyrkorna och deras tjänare», som avslutar De jure, är det i särklass längsta kapitlet och till uppläggningen ganska annorlunda än boken i övrigt. Det är kanske inte alldeles oväntat med hänsyn till den speciella rättsmateria som behandlas. Författaren inleder med en lång beskrivning av religionens utveckling från äldsta tid till Stiernhööks egen samtid: från primitiva hedniska riter, över katolicismen till 1600-talets lutherska tro, somju inte överraskande framställs somden genuina kristendomsformen. Därmed låter Stiernhöök historien legitimera den lutherska ortodoxin. Problemet var emellertid, som biskop Emporagius utvecklat vid 1668 års riksdag, att den lutherska kyrkantill stor del fortfarande levde med en gammal katolsk kyrkorätt. Landslagen saknade, sombekant, kyrkobalk, varför Almquist op. cit. s. 201. Ibid.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=