Gammal rätt och Ny makt 75 Det ligger i sakens natur att förändring av rättsordningen kunde utfalla mer fördelaktigt för den ena falangen än den andra. Vid denna tid var gällande rätt, inte minst inomcentrala rättsområden som handelsrätten, inte längre att finna i lagens text utan i överinstansernas praxis.Lands- och stadslagarna var alltför ålderdomliga rättskällor för att motsvara det expansiva 1600-talssamhällets behov. Hovrätternas praxis hade fyllt ut lagens luckor och oklarheter med internationell doktrin. Under det dryga halvseklet före tillsättandet av den berömda stora lagkommissionen 1686 hade en rad kommissioner fått gripa sig an förnyelsen av delar av rättsordningen men gjort det med relativt liten framgång. Kommissionerna måste, åtminstone inledningsvis, reda ut det högst förvirrande rättskälleläget. Därför insamlades inte bara handskrifter av lands- och stadslagarna utan även av landskapslagarna. En första tryckt utgåva av landslagen tillkomnågra år in på 1600-talet, av stadslagen några år senare. Arbetet att insamla och bedöma relevanta rättskällor ledde faktiskt till att ett rättshistoriskt studiumav betydande omfattning komigång. Sökandet efter gamla laghandskrifter kunde stundomfå helt överraskande resultat. Så fick t.ex. Stiernhöök själv den stora glädjen att publicera ett dittills obekant manuskript till en återfunnen dalalag. Stiernhöök hade, somAlmquist visat, deltagit i en rad lagkommissioner. Det började med 1642 och 1643 års lagkommissioner, som huvudsakligen ägnade sig åt straff- och processrätt och fortsatte med 1649 års kommission, somunder tre års arbete togupp en rad disparata frågor. Vid tillkomsten av 1653 års straffordning spelade Stiernhöök en roll, hur stor är oklart. 1655 återfanns han i kommissionen rörande revisionen av 1626 års akademiska konstitutioner, 1656 i rättegångskommissionen. 1664-65 var han ledamot i kommissionen för granskning av förslaget till sjölag. 1664 hade ständerna fäst KM:ts uppmärksamhet på behovet av lagens förbättring; ständerna ville skapa förutsättningar för utgivning av en mot samhällets och rättslivets behov svararande lagbok. En ny lagkommission tillsattes följande år, i vilken Stiernhöök ingick. De mer långtgående kodifikationsplanerna sprack emellertid på grund av oenighet i rådet, där riksdrotsen Per Brahe motsatte sig alltför vidlyftiga revisionsplaner, vilka han antog skulle kunna komma att drabba adelns privilegier, medan rikskanslern tycks ha tillhört reformförespråkarna. De la Gardie fick vika sig för Brahe men lyckades 1666 få rådet - i Brahes frånvaro - att förordna Stiernhöök att ge ut de gamla lagtexterna på modernare språk, eftersom lands- och stadslagarna ansågs så ålderdomliga rent språkligt att de lätt kunde missförstås. Stiernhöök grep sig an denna uppgift omedelbart och började med ärvdabalken, som blev klar 1668, och han fortsatte sedan med giftermålsbalken.^2 Jägerskiöld, S., Handclsbalkens utländska källor, 1967. Almquist op. cit. s. 199 f. Almquist op. cit. s. 176-193. Almquist op. cit. s. 193 ff. 31
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=