Rolf Nygren ningen att Stiernhöök verkligen skrivit för historieskrivningens egen skull: Arbetet hade varken fullbordats eller offentliggjorts, skrev Stiernhöök, ominte rikskanslern själv, greve Magnus Gabriel De la Gardie, drivit på saken för att förhindra att kännedomen omvåra fornminnen och det gamla samhället skulle förblivai det fördolda. Stiernhöök tvekade inte ett dugg att förklaraför läsaren vad han menade. Somliga skulle komma att gilla vad de läste, andra inte, men tack vare rikskanslern hade han fått frihet att hysa både de åsikter han ville och uttala vad han ansåg, »dock utan förutfattad mening om något vare sig stånd eller enskild person, vilka icke i något avseende kunna draga nytta eller skada av min uttalade mening;» kritikerna lät nog höra av sig men det vore nog, »om några finnas, somskola anse sig hava någon nytta av en fylligare kännedomav den nutida rätten, somoftast stöder sig på den gamla” [här kurs.].^^ Redan det faktumatt De la Gardie direkt nämns i förordet i ett rättsvetenskapligt arbete från 1660-talet ger skäl att syna Stiernhööks formulering närmare. De la Gardie, somutsetts till rikskansler i samband med förmyndarregeringens tillträde efter Karl XGustavs död 1660, hade sommecenat, byggherre och kansler för Uppsala universitet - en befattning somledde honomtill nära samarbete med Olof Rudbeck - gjort omfattande insatser för att stärka den svenska kulturen och bildningen, inte minst genom den på hans initiativ tillkomnaorganisationen för forminnesvård. Rikskanslern hade med andra ord ett omvittnat intresse för det slag av historiskt författarskap som De jure representerade.^7 Samtidigt visade emellertid förordets formulering att Stiernhöök tack vare De la Gardies beskydd fått frihet att hysa de åsikter han ville och uttala vad han ansåg riktigt. Det låter kryptiskt. Hade Stiernhöök i själva verket haft direktiv att skriva en svensk rättshistoria med särskild vinkling för att stödja något särskilt maktintresse? Låt oss se på den politiska situationen åren före publiceringen av Dejure. Under 1660-talet hade motsättningarna skärpts mellan den högaristokratiska förmyndarregeringen för Karl XI och den lägre ämbetsmannaadeln. Två personligheter personifierade motsättningen, rikskanslern De la Gardie, rådsaristokratins främste talesman, och friherre Johan Gyllenstierna, som ville begränsa rådsaristokratins maktställning, inte minst beträffande utnämningspolitiken. Gyllenstiernas position stärktes markant 1668, då han utsågs till lantmarskalk och därmed blev riddarhusets främste talesman. Samma år invaldes han i riksrådet, där han, lierad med De la Gardies motståndare, kritiserade den förda donationspolitiken och krävde fullföljande av 1655 års reduktionsbeslut.28 74 Ibid. En utmärkt bild av De la Gardie som kulturperson ger »Magnus Gabriel De la Gardie,» Nationalmusei utställningskatalog 434, 1980. - G. Magnusson, Magnus Gabriel, 1993, s. 124. Rystad, G., Johan Gyllenstierna, rådet och kungamakten, 1955; dens., Johan Gyllenstierna, 1957.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=