Gammal rätt och Ny makt kanske fel i en rad detaljer, men han godtog aldrig att belasta sin rättshistoria med föreställningar somskymde sikten för många av hans samtida akademiska kolleger. Järta menade att den germanska lagstiftningens historia fortfarande återstod att skriva; man borde inte uttala sig alltför tvärsäkert innan man hänvisade till den äldsta rättshistorien för att stärka det konservativa motståndet mot liberalaframstötar på lagstiftningens fält. Sensmoralen var tydlig: Omman inte visste särskilt mycket omden gamla rätten, borde man inte heller anföra historiska argument mot modernisering av rättsordningen. Men stod Stiernhöök så fri från rättspolitiken somGeijer trodde, eller styrdes också Stiernhöök av hänsynstaganden till specifika rättspolitiska intressen liknande demvi kunnat se hos historikerna från senmedeltiden och ända fram till Schlyter? Om så var fallet, går det att visa att något specifikt intresse styrt Stiernhööks historieskrivning? 73 Dejures förhistoria har beskrivits av Almqvist, som anser arbetet vara tillkommet i huvudsak under 1660-talets senare del. Med hänsyn till att Stiernhöök förlorade läsförmågan genom en ögonsjukdom redan runt 1660 måste olika versioner av Dejure rimligen ha förelegat långt tidigare. Loccenius sägs ha använt sig av Stiernhööks arbete redan under 1640-talet.-'^ I företalet till Dejure gjorde Stiernhöök gällande att arbetet var resultatet av hans verksamhet som juris professor i Abo. I professorns åligganden ingick att lära ut fäderneslandets rätt under jämförelse med den romerskacivilrätten. Stiernhöök sade sig ha tagit bort allt som var obsolet eller ålderdomligt. »Men sedan jag hade kastat en blick tillbaka på dessa avskilda lagställen,» skrev han, »syntes de mig vara flera än jag från början hade iakttagit.» Han beslöt därför lägga till övriga lagbestämmelser som han kunnat samla från allehanda fornminnen, urkunder och historiefragment, men främst från landskapens särskilda lagar, vilkas huvudinnehåll han velat förklaragenom en kortfattad parafras och fördelapå sätt som skett i boken »i den avsikten att därav skulle bliva liksom en systematisk samling ».--‘’ Det är naturligtvis anakronistiskt att utifrån sådana formuleringar beteckna Stiernhöök som förelöpare till den historiska skolan, men han hade förmodligen gillat det uttalande somriksdagsutskottet gjorde 200 år senare: att det i all lagstiftning var angeläget att följa den historiska traditionens ledtråd, särskilt då lagen befattade sig med att utstaka formerna för det dagliga livet, att den historiska tråden borde knytas samman där den slitits av, och att den borde kompletteras med nvtt, där den helt och hållet fattades eller var obrukbar för närvarande förhållanden, utan att för den skull leda ur den av traditionen anvisade ramen. Läser man fortsättningen på De jures företal, kan läsaren kanske få föreställ- -■* Almquisr op. cit. s. lé>2 f. För tillkomsten av De jure hänvisas generellt till Almquist op. cit. -5 De jure, »Till den Gunstigc Läsaren.»
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=