Gammal rätt och Ny makt sig med dansken Kofod-Ancher, som gjorde en helhetsframställning av sitt lands rättshistoria.*^ Fortfarande satt man stadigt fast i den äldsta rättshistorien - Rabenius komsjälv aldrig ur hednatiden - men man kastade ut storsvenskheten och Xamolxis och därmed också föreställningen att dagens makthavare kunde legitimera sin ställning med hänvisning till gammal rätt. Med Rabenius och Calonius blev den äldsta svenska rättshistorien faktiskt väsentligt mycket yngre. Rabenius gick så långt att han förnekade existensen av skrivna lagar före mitten av 1100-talet.*** Eller för att nu sammanfatta med Lars Björne: Jämfört med 1600-talets historieskrivning, strävade 1700-talets historiska forskning efter objektivitet och begynnande källkritik, som i allmänhet ledde till en utmönstring av de friaste fantasierna omNordens storslagna förflutna. Även 1700-talets rättshistoriker var patrioter, men inte i högre grad än andra historiker, och de visade sin patriotismfrämst genomatt hävda Nordens och det egna landets egenart på rättens område. Meningsmotsättningar försökte man klara ut genomargumentering byggd på tillgängliga källor. Fantasin lämnades dock ännu ett ganska fritt spelrum och källkritiken stannade vid ansatser. I detta avseende var 1700-talets rättshistoriker, kanske med undantag av Kofod-Ancher, helt beroende av samtidens historieforskning. Nehrman var på 1720-talet ännu delvis en okritisk lärjunge till stormaktstidens historieskrivare, medan Rabenius, Calonius och framför allt Kofod-Ancher ett halvsekel senare väl tål jämförelse med upplysningens riktigt goda historiker.*’ Ytterligare ett halvsekel senare hade den svenska historievetenskapen nått upp till nivå med den bästa utländska. Typiskt nog var det under 1830-talet som man inte bara såg den svenska rättshistorien födas somvetenskaplig disciplin utan även insåg Johan Stiernhööks storhet somrättshistoriker. 71 Offentliggörandet av Stiernhööks Dejure Sueonum ett Gothorumvetusto lär ha varit den omedelbara anledningen för Lundius att publicera sin bok om Xamolxis. Stienhöök hade, somJan Erik Almquist sagt, genomDejures första kapitel berövat den svenska rättshistorien dess ärorika forntid, och hans angrepp på den nationella äran måste därför slås tillbaka. Även omLundius på sikt inte lyckades i denna avsikt, så tegs Stiernhöök mer eller mindre ihjäl under lång tid.-° Schlyter behandlade Stiernhöök med oförtjänt njugghet och kritiserade honom för dålig citeringskonst och svaga källbelägg.*** Det är inte svårt att idag ge Schlyter rätt på många punkter. Men ger det oss skäl att döma ut En Dansk Lov-Historie fra Kong Harald Blaatands Tid til Kong Christian den Femtes, I-II (1769-1776). Dahl, F., art. Kofod-Ancher, Dansk Biogr. Lexikon 13 (2. Uppl.) s. 85 ff. Tamm, D., Retsvidenskaben, s. 98-108. Björne op. cit. s. 93 f., 115 ff.,131 ff., 360 ff. Björne op. cit. s. 370 ff., särsk. s. 374. Almquist, J. E., Johan Stiernhöök, vår förste rättshistoriker. Rättshistoriska studier II, 1957, s. 205. Almquist op. cit. s. 206.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=