Gammal rätt och Ny mart från Holstein, en disciplinvandrare av den inte ovanliga 1600-talssorten, från 1625 och fyra decennier framåt verksam i Uppsala som professor i historia, skytteansk professor, juris professor först i romersk, senare i svensk rätt och sist överbibliotekarie. Det är naturligtvis somrättssystematiker vi känner Loccenius, men i sina rättsvetenskapliga arbeten använde han den äldre rätten, inte minst medeltidslagarna på ett sätt som låg tämligen långt från de storsvenska synsätt, somskulle prägla juristgenerationen efter honom." Carolus Lundius, juris professor i Uppsala 1677-1715, förkroppsligar den juridiska chauvinismen. Somvetenskapsman var han i vissa avseenden modern, det måste nog erkännas, påverkad av Cartesius och Pufendorf, och sunt kritisk mot häxjägarna i domarkåren. Det är idag glömt. I stället skaffade han sig rykte som vetenskaplig stöttepelare åt det karolinska enväldet.'^ Lundius drev konsten att göra politik av rättshistoria till ytterlighet. Han anslöt sig till den storsvenska historieteorin att Sverige var det försvunna Atlantis och alla germanska folks urhem. Delvis var det accepterad vetenskap under sent 1600-tal, hur konstigt det än kan låta, men Lundius byggde inte bara vidare på den rudbeckska historieskrivningens myt utan förbättrade myten genom att ändra i källorna. Rättshistorisk forskning hade hos honom en brutalt tydlig maktfunktion. Den gamla rätten skulle legitimera den nya svenska stormakten och inte minst den enväldige kungen som symboliserade stormakten. För sådan legitimation var källförfalskning och rena falsarier inget hinder. Lars Björne skriver väldigt träffsäkert att senare forskare med en något malplacerad finkänslighet tagit ställning till Lundius’ vetenskapliga produktion och intill senaste tid dryftat, omLundius framställde sina teorier i god tro eller icke." Lundius’ lärjungar gick vidare i mästarens fotspår. Samma år som Lundius rättshistoriska huvudarbete Xamolxis Primus Getarum Legislator utkom, 1687, disputerade i Uppsala under hans presidium den idag helt okände »juris &antiquit. Studiosus» Laurentius Welt på en för tiden ovanligt lång framställning om hyperboréernas lagar. Lundius menade, som bekant, att den svenska rätten härstammade från en viss Xamolxis långt bort i den grekiska forntiden, en fullständigt mytisk figur, som Lundius via halsbrytande logik kunde göra till den svenska rättens upphovsman." Björne, somjämfört mästarens bok med " Björne op. cit. s. 29 t. ■- Björne op. cit. s. 41 t. »Lundius’ ovana att hänvisa till okontrollerbart källmaterial och hans metod att radera i handskrifterna för att stöda sina påståenden osv. gör, att Malmströms omdöme (»utomordentligt starka indicier talar för Lundius’ skuld») måste betecknas som påfallande återhållsamt. Man kan också fråga sig, om ens ursäkten, att den nationella myten krävdesina offer också av sanningen, gäller för Lundius. Hans iver att åka snålskjuts på det segrande karolinska enväldet och hans vana att granska kollegernas dissertationer med förstoringsglas för att kunna misstänkliggöra dem politiskt, förstärker intrycket av en även enligt 1600-talets mått mätt ovanligt renodlad streber och vetenskaplig charlatan, sominte skvdde några medel för att förstärka sin ställning. Lundius’ skicklighet som jurist och lärare och hans återhållsamhet t.ex. i fråga om trolldomsprocesserna förmår föga nyansera helhetsbilden.» Björne op. cit. s. 41 f. Björne op. cit. s. 46. 69
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=