Rolf Nygren 66 som saknade hävd var inte rätt.^ Västeråsbiskopen Peder Swarts krönika om Gustav Vasas befrielsekrig fyllde samma legitimerande uppgift men nu från det helt motsattaperspektivet att legitimera Gustavs innehav av kronan. Sanningen tänjdes till det yttersta och biskop Peder var naturligtvis medveten om att en hel del av det han skrivit faktiskt lagts rejält till rätta, men historiska tillrättalägganden krävdes för att få ekvationen att rättfärdiga Gustav Vasas troninnehav att gå ihop.^ Bröderna Magnus’ och Peder Swarts historiska interpretationer fick sin naturliga avslutning i rudbeckianernas historiska mytbildning omden svenska storheten, somnaturligtvis var större än alla andras storhet. Motsatsen till denna typ av historieskrivning var Olaus Petris svenska krönika från 1540-talet. Olaus ställde krav på att källorna skulle vara trovärdiga och historieskrivaren stå fri från politisk styrning. Ett sådant program kunde vara politiskt farligt, inte minst omdet som i Olaus fall parades med frispråkighet och kritisk värdering av makten. Olaus klarade dock livet, även omdet vid ett tillfälle höll på att gå illa.'^ Värre öde mötte Sigismunds anhängare ett drygt halvsekel senare. De hade just med juridiska och inte minst rättshistoriska argument talat mot den för tillfället härskande maktens anspråk på legitimitet.5 I februari 1600 kapade, sombekant, hertigens bödel på Linköpings torg av både juridik och rättshistoria längs med skjortkragen på första generationen internationellt bildade statsrättsjurister i Sverige. Femår senare föll den främste i gruppen, Hogenskild Bielke, för bödelssvärdet. Självklart behövde inte politiskt inopportun vetenskap få så förödande konsekvenser för dess utövare, men faktumär att historia - och dit hör inte minst rättshistoria - långt frampå 1700-talet hade en för oss idag obegriplig sprängkraft, just därför att historia, rätt vinklad naturligtvis, antogs legitimera rådande maktförhållanden. En genomgång av den nordiska statsrättslitteraturen visar hur försiktiga tidens jurister var vid behandlingen av statsrättsliga problem.^ Skälet är ju lätt att begripa: Gammalt och fornt legitimerade inte alltid den faktiska maktens rätt; gammal rätt styrkte inte alltid ny makt, för att nu återknyta till vår titel. Under 1800-talet förändrades bilden. Man hämtade argument från historien för att bekämpa nya politiska strömningar. Den moderna rättshistorien föddes i den politiska konservatismens farstu och dess mål blev att konservera och skydda det bestående samhället. Den tyska historiska skolans roll i detta sammanhang var slående. Historievetenskapen antogs kunna visa att varje folk var bärare av ett nationellt rättsmedvetande somutvecklats organiskt. Rättshistoria förvandlades härigenom till ett vetenskapligt vapen i kampen mot kodifika- - Johannesson, K., Gotisk renässans, 1972. ^ Svalenius, I., »En Gustav Vasa-krönika,» Scandia 1967. Westin, G. T., Historieskrivaren Olaus Petri, 1946. 5 Strömberg-Back, K., Lagen, rätten, läran, 1963. * Björne, L., Patrioter och institutionalister: Den nordiska rättsvetenskapens historia, 1, Tiden till år 1815, 1995, s. 94 f., 203 ff., 355 ff.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=