Pia Letto-Vanamo 64 sådan, fick man beakta främmande rätt - somuttryck för den allmänna rättsordningens princip. Man har också påstått att man i 1640- och 1650-talens - i och för sig få - avhandlingar kan se hur de åboensiska juristerna försökte pressa in den gällande svenska rätten i kontinentala ramar. Stiernhöök däremot var ivrigare än de andra att söka anknytningar till den medeltida svenska rätten, somhan kände utmärkt väl och som han därför tolkade mycket fritt för att vinna överensstämmelse med reglerna i Corpus iuris civilis. Det är kanske inte helt korrekt att man, då man sysslar med det vetenskapliga tänkandet hos våra första jurister, talar omfrämmande rätt som en motsats till den inhemska. De finländska och svenska juristerna hade sällan inhemska kolleger, men de hade alla läst sin Corpus iuris och framställningar och tolkningar som grundades på den. De kände till Aristoteles och Platon samt den antika mytologin. Senare läste de Grotius och Pufendorf. Deras vetenskapliga värld - också här i Norden - var länge enspråkig och enhetlig. Och trots att en av demför nästan 400 år sedan hade somsitt huvudintresse den gamla svenska rätten, var hans tankevärld, hans ideella värld och hans begreppsvärld, påverkad mera av universiella än av nationella drag - redan därför att varken rättvetenskapen eller de juridiska studierna ännu var orienterade mot nationella lagar, mot deras riktiga tolkning. Rättsvetenskapen, också den finska och svenska, var mycket mera internationell och europeisk än nuförtiden. Antalet dåtida européer var trots allt så litet, att deras tänkande, deras rätt, inte kunde ha större konsekvenser i praktiken, att den här »lärda» rätten inte kunde ersätta den äldre, i konfliktslösningen uppkomna rätten. Detta faktum kan, åtmistone delvis, förklara många typiskt finska/svenska/nordiska drag i vår rättsordning och vårt rättssystem. Jägerskiöld s. 132.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=