Johan Stiernhöök - en europeisk eller en svensk jurist? skapens diskussionsobjekt var universella.I de flesta europeiska länder fick denna »de lärdes rätt» konsekvenser också i rättspraxis, och då speciellt i de nya domstolarna, dvs. vid överrätterna, vid kungens domstolar och vid de stora städernas domstolar. På detta sätt kan man med begreppet ius commune belysa enhetligheten i rättsvetenskapen som anses ha gått under - inte med naturrättens framgång utan först - i samband med uppkomsten av nationalstater och deras rätt.’' Samtidigt beskrivs med detta begrepp den rätt som man kunde använda när den partikulära rätten hade luckor, var bristfällig eller motstridig. Utan att vara patetisk kan man påstå att rätten, ius commune, var en av de viktigaste faktorer som höll samman det dåtida och annars så splittrade Europa. Och fastän man hör till demsompåstår att den franska revolutionen och 1800-talets utveckling inte betyder en alltför dramatisk förlust av rättsvetenskapens enhetlighet - speciellt om man tar hänsyn till betydelsen av den historiska skolan och den s.k. pandektvetenskapen samt deras roll i »europeiseringen» av nordisk rätt - är det lätt att förstå att man i den nutida diskussionen gärna använder begreppet ius commune. Det kan man hålla som ett fint exempel på, men också som en modell för, sameuropeiska rättsbegrepp och argumenteringssätt. 59 3. Johan Stiernhöök - iuris professor Omrättsvetenskapen och juristutbildningen är de faktorer somhar hållit eller skall hålla Europa samman, måste man givetvis fråga efter de nordiska ländernas plats i detta sammanhang. Välkänt är att de första universiteten grundades i slutet av 1400-talet i Köpenhamn och i Uppsala och att detta skedde efter initiativ av de kyrkliga myndigheterna. Efter reformationen blev universitetens status och organisation omformade, och den första riktigt betydande perioden i universitetsväsendets och i juristutbildningens historia var 1600-talet.Då började Uppsala universitet sin verksamhet igen, och det grundades nya universitet i Dorpat (1632), Åbo (1640) och Lund (1666). I samtliga studerade också juridik, och den första professorn i juridik i Åbo var Johannes Olai Dalekarlus Stiernhöök. Omman nu litet noggrannare betraktar händelserna omkring grundandet av den Kungliga Akademien i Åbo, senare Helsingfors Universitet,’^ och de första decennierna av dess verksamhet, kan man se att det fanns olika förväntningar och målsättningar.’*’ En av de viktigaste initiativtagarna var kyrkan, speciellt Se t.ex. i Going s. 212. " Se Tamm, Ditlev, Romersk rätt och europeisk rättsutveckling, 1993, s. 237 ff. Den andra betydande perioden är 1800-talet. År 1809 förvandlades akademien till Kejserliga Alexanders Universitetet, och till Helsingfors flyttades universitetet år 1827. '■* Klinge, Matti, Helsingfors Universitet 1640-1990, 1 delen, 1998, och Letto-Vanamo, Pia, Universities and Legal Education in Finland, Romano, A. (utg.), Universitå in Europa 1995, s. 637 ff. man
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=