Såsom i en spegel 53 Stiernhöök riktar i detta sammanhang hård kritik mot den vid denna tid aktuella edgärdsmannaprocessen. Edgärdsmännen skulle ju gå ed på att huvudmannens ed var sann. Stod en man inför rätta anklagad för att ha förövat ett brott och mannen nekade till att ha utfört brottet, skulle hans ed alltså styrkas av ett i lagen angivet visst antal mededgärdsmän, vilka som regel icke varit åsyna vittnen till brottet. Antalet edgärdsmän var beroende av målets vikt. Redan påven Honorius III hade 1218 i ett brev till ärkebiskopen i Lund kritiserat den i Sverige tillämpade edgärdsmannaprocessen. Han menade, att en brottsling kunde skaffa edsgärdsmän mot löfte omatt i framtiden göra samma tjänst tillbaka. Under 1500-talet påtalade Olaus Petri att risken för mened var stor, när edgärdsmän avlade sin ed. Hur kunde de veta, att den anklagade talade sanning? Stiernhöök, sombenämnde bevisningen genomedgärdsmän kanonisk eftersomedgärdsmän hade införts i den kanoniskaprocessen under karolingertiden, ansåg denna bevisningsformvara klandervärd dels på grund av att detta ständiga krav på edgärdsmännens edsavläggelse ledde till att eden förlorade i värde och kunde leda till gudsförakt och till benägenhet att begå mened och dels på grund av att det stora antalet mededgärdsmän somenligt lagen fordrades i vissa mål ledde till att många personer redan från början av rättegången förlorade sina mål, då de icke kunde skaffa framtillräckligt många edgärdsmän. Vid bevisning i en rättegång omböter för dråp fordrades det sålunda enligt Östgötalagen icke mindre än 195 edgärdsmän. Stiernhöök föreslår i sitt arbete, att man icke skall fordra att edgärdsmännen avlägger saningsed, juramentum veritatis, utan godtrosed, juramentumcredulitatis, d.v.s. att de tror att den tilltalade talar sanning. - Märkligt nog nämner icke Stiernhöök att han lyckades få denna reform införd i drottning Kristinas straffordning 1653. I samband med denna utläggning omden svenska bevisrätten påstår Stiernhöök, att man aldrig använt sig av tortyr i Sverige för att pressa framett erkännande. Av såväl Munktells^° som mina egna undersökningar^^ syns detta uttalande av Stiernhöök icke vara helt korrekt. Hans påstående kan dock möjligen förklaras av att man under 1600-talet lade in en annan betydelse i termen tortyr än vad vi gör idag. Med tortyr avsåg man väl främst kvalificerad tortyr i tortyrkammare. Jag skall icke närmare gå in på Stiernhööks framställning av den svenska straffrätten men ett uttalande om straffens ändamålsenlighet vill jag ändå anföra dels för att det alltjämt verkar så modernt och dels för att det åter igen för tankarna till Olaus Petri, vars idéer Stiernhöök i många avseenden fullföljde. Stiernhöök säger nämligen så här: »Om vi vilja rådfråga erfarenheten, har förvisso brottsligheten sällan upphört eller avtagit genom straffets stränghet, H. Munktell, Tortyren i svensk rättshistoria. Ett bidrag till straffprocessens historia, Lychnos 1939 o. 1940; G. Inger, Das Geständnis in der schwedischen Prozessgeschichte, I, 1976, s. 106 f., 186 ff.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=