Såsom i en spegel 51 lagar anpassade till samhällsutvecklingen, men hur långt tillät man sedvanerätt och vad innebar reglerna omsedvanerättens tillämpning i 1734 års lag? Det är ju allmänt bekant, att man i de svenska domstolarna i stor utsträckning åberopade Guds lag, när man dömde i brottmål, men Guds lag kan ju icke jämställas med sedvanerätt. Guds lag ansågs förvisso vara av högre dignitet än sedvanerätten. - De undersökningar omsedvanerättens tillämpningi svensk rättspraxis somhitintills har framlagts syns mig alltför begränsade. När Stiernhöök i sitt arbete kommer in på fastighetsrättens område är det icke alldeles lätt att klarläggahans ståndpunkt i fråga omäganderätten. Klart är, att han utan vidare liksomMessenius, Loccenius, Rålamb, Pufendorf och Lundius ansåg, att det s.k. Helgeandsholmsbeslutet, som Paine Eriksson Rosenstråle till Ravsnäs hade påstått sig funnit och vilket skulle ha fattats år 1282, var äkta och klargjorde kungamaktens äganderätt till all ouppodlad jord, de större vattendragen, malmfyndigheterna och skärgårdsöarna med deras fisken.^^ j detta fall var Stiernhöök icke lika kritisk som Hogenskild Bielke och Erik Sparre, men, somsagt, han var ju i gott sällskap, när han godtog uppgiften om Helgeandsholmsbeslutet som sann. - Hans åsikt omäganderätten blir emellertid något oklar, när han redogör för innebörden av begreppen odaljord och skattejord. Omodaljorden säger han, att till den jorden har ägaren både dominium directum, dvs. äganderätt, och dominium utile, nytj anderätt.Ar då skattehemmanens jord odaljord? Äger de ofrälse bönderna sina gårdar med verklig äganderätt? Har de dominium directum}^^ Stiernhöök nämner, att det finns de som anser att bönderna endast har ärftlig arrende- eller besittningsrätt, s.k. emphyteusis. Som skäl härför anföres, säger Stiernhöök, att äganderätt till jord i äldsta tid förvärvades genomockupation av tidigare ouppodlad mark och öde områden, som syns ha varit i kungens eller statens ägo. Stiernhöök påpekar, att på detta sätt förvärvar alltjämt flitiga och duktiga människor hemman i rikets norra och västra trakter, där det finns väldiga skogsområden. Kronan tillåter dematt odla och bruka jorden och sombelöningför deras arbete ger kronan demarvsrätt till jorden och tillåter att de med kronans samtycke säljer, skänker eller byter jorden, men trots detta behåller kronan äganderätten till jorden. Som Stiernhöök uttrycker det: varken kungens dominiumsupereminens, överhöghet, eller hans dominium directum, äganderätt, upphävs genom att kronan låter dessa människor bruka jorden. - Under sådana omständigheter är det icke heller underligt att dylika jordar återgår till kronan, ombrukarna icke betalar skatten under en hel treårsperiod. Att de ofrälse bönderna skulle ha endast ärftlig arrende- eller besittningsrätt, emphyteusis, till sina hemman vill Stiernhöök dock icke gå med på. Tvärtom vill han hävda, att de ha verklig äganderätt till sina jordegendomar. För detta -5 Stiernhöök, a.a., s. 192 f. Stiernhöök, a.a., s. 176. Stiernhöök, a.a., s. 202 ff.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=