Göran Inger somtillskrivs Olaus Petri och somsedan infördes i 1734 års lag.-- Enligt Olaus Petri domarregler skulle domaren kunna räkna landssed som lag och döma efter den, när den icke hade oskäl med sig, eller som det står i 1734 års lag: »Landssed, somej har oskiäl med sig, må han rätta sin domefter, ther beskrifven lag ej finnes.» - Stiernhöök antyder i sitt arbete, att samerna ännu på hans tid icke hade någon skriven lag och icke heller saknade någon sådan.^3 Stiernhöök bör ju ha känt till förhållandena bland samerna av egen erfarenhet, då han 1636-40 hade tjänstgjort som underlagman i Norrfinne lagsaga å riksrådet Johan Skyttes vägnar. Märkligt nog ger emellertid Stiernhöök icke några exempel på hur sedvanerätten tillämpats bland samerna. Man får en något annorlunda och mera exakt bild av förhållandena bland samerna i norra Finland under 1600-talet, när man läser Kaisa Korpijaakko-Labbas bok »Omsamernas rättsliga ställning i Sverige-Finland. En rättshistorisk utredning av markanvändningsförhållanden och -rättigheter i Västerbottens lappmark före mitten av 1700-talet». Boken kom ut som doktorsavhandling på finska 1989 och i svensk översättning 1994. Redan före 1340 gällde svensk rätt i lappmarken gentemot s.k. birkarlar och nybyggare men 1340 anslöts lappmarken officiellt till den svenska rättsordningen. Den lag somdå infördes var Hälsingelagen. Senare ersattes den av Magnus Erikssons och Kristoffers landslagar. Enligt det källmaterial som Korpijaakko-Labba gått igenom tycks man som regel följt lagens föreskrifter men vid sidan omdessa föreskrifter iakttog man den sedvanerätt, som utvecklats under århundradenas lopp. Bl.a. lät man döttrar och söner ärva lika. Dessutom hade kvinnan en mera självständig ställning i det samiska samhället än i landet för övrigt. - Märkligt nog nämner Stiernhöök icke något omdenna arvsrättsregel bland samerna. Däremot omtalar han, att Värendskvinnorna fick ärva lika med männen. Stiernhöök uppger också att denna fördelning av arv hade givits Värendskvinnorna som tack för deras tapperhet i striden mot den danske kungen Harald Hildetand. Själv är dock Stiernhöök icke övertygad om att den förklaringen är sann. »... jag skulle snarare vilja tro», säger han, »att de själva genomtyst överenskommelse givit sig denna lag.»^'^ -Här finner man alltsåpå nytt ett exempel på Stiernhööks kritiska inställning till gamla berättelser och sägner och samtidigt ett exempel på hans tro på sedvanerättens betydelse. Jag skall icke gå vidare med någon detaljundersökning av Stiernhööks inställning till sedvanerätten, men det skulle vara av intresse om någon ville undersöka inom vilka rättsområden och i vilken utsträckning man tillät domarna att följa sedvanerättsliga regler. Det låg givetvis nära till hands, att man i det svenska 1600-talssamhället, som var statt i en enormutveckling, frångick de föråldrade medeltidslagarna och att man dessutomförsökte skapa nya RB 1:11; Olaus Petri domarregler nr 14. Stiernhöök, a.a., s. 14. ■2'' Stiernhöök, a.a., s. 137 f. 50
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=