Frans Michael Franzén Kongl. brefvet, är det tydligt, att han var högst missnöjd med denna oväntade vägran af en man, hvars diplomatiska tienst just vid det krig, som nu bragte honomi nya statsförhållanden, han längesedan påräknat och tvifvelsutan sjelf [47] beredt genommedel till hans sednare utrikes resa. Dock beviste Gustaf Adolf, i sjelfva sin bestraffning, det värde han satte på hans juridiskakunskaper, hvilka han tyckte kunna bättre användas vid den i Åbo icke längesedan inrättade Hofrätten, än vid Gymnasiumi Westerås. Förmodligen ansåg den utan sin begäran till Assessor förbytte Professorn detta förordnande till Finland för ej bättre, än en landsförvisning, helst i en tid, då pesten der hade utbrutit. Det var nu tredje gången han erfor fasan af denna förödande gäst. Minnet af dess förskräckliga besök i hans födelsebygd, då han var barn, förnyades vid hans hemkomst ifrån sin första resa (1623); då han nödgades återvända ifrån den då i Sverige å nyo härjande farsoten. Men nu skydde han ej faran, utan följde sin pligt, i det han skyndsamt begaf sig till Nystad, dit Hofrätten då var flyttad undan smittan i Åbo. Att teoretisk insigt icke alltid åtföljes af praktisk skicklighet, vittnar erfarenheten inomalla de ytken, för hvilka de tre högre Fakulteterna vid ett universitet äro inrättade. Men att den sednare, ju mera hon af den förraunderstödes, desto snarare och fullkomligareutvecklar sig, är en nödvändig följd af sammanhanget emellan en sann vettenskap och dess verkliga föremål. Om Johan Olofsson [48] Dalekarl, såsomhan nu, sedan han trädt ur läroståndet, kallade sig, skulle vid domarebordet saknat den vana, som i tingssalen och rådstugan förvärfvas; så blef denna brist dock snart ersatt genomden uppmärksamhet, hvarmed han i öfverrätten följde allt, som ifrån underrätterna ditkom. Utan tvifvel var det hans fräjd i Hofrätten, som bestämde Riksrådet Johan Skytte att åt honom förtro bestridandet af den norra lagsagan i Finland, hvilken han, efter dåvarande sed, med Riksrådsembetet förenade; omock den lärdom, genomhvilken Johannes Olai framför sina embetsbröder var utmärkt, skulle dertill medverkat hos en man, som, sjelf en af de lärdaste i riket, ifrån vettenskapernas fält hade stigit upp på höjden af sin lycka. Tio år hade han varit skild ifrån det lärda yrket, åtminstone ifrån dess offentliga utöfning, då Akademien i Åbo blef stiftad år 1640. Till lärostolen i lagfarenheten fans ingen, som med honom kunde jemföras; och han sjelf återgick gerna till det vettenskapliga lifvet. Dock behöll han, såsomProfessor vid Akademien, tillika sin stol i Hofrätten; men med Lagmanstingen kunde han ej vidare befatta sig. Med undantag af England, der The Common Lawalltid bibehållit en öfver- [49] vägande gilltighet, hade i alla de länder, dit den Romerska makten sträckt sig, dess lagverk utgjort det egentliga föremålet för de juridiska studierna. Till och med i Sverige och Danmark, ehuru af dess vapen aldrig kufvade, ansågs det hufvudsakliga af den lärda lagfarenheten bestå i kännedomen af den Romerska lagen. I Danmark gingo (år 1658) de studerande vid Köpenhamns universitet 18 till Tyskland
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=