Kjell ÅModéer var för Conring varken en i antikvarisk mening fri forskning eller en redogörelse för förhistorien till den gällande civil- och riksförfattningsrätten. I stället gav han en historisk förklaring till tydningen av samtidens förhållanden och dess hänvisningar till det allmännas bästa. Historiska arbeten var för honomett verktyg att kunna sätta de legender åt sidan som förställer historien. Hans nyktra arbete var politisk historia, somriktade sin udd mot habsburgarna, mot den katolska kyrkan och mot de jurister, somförsökte underbygga den kejserliga positionen med romerskrättsliga argument. Han vederläde den sk Lotharlegenden (enligt vilken kejsaren Lothar III av Supplinburg införde tillämpningen av den romerska rätten och pekade på den kontinuerliga receptionen av den romerska rätten genom praxis). Han pläderade istället för en territorialstatlig absolutismoch en lutherdomav helmstedt-skolans märke. Conring var en för 1600-talet typisk polyhistor.'^ Liksom tidigare Hugo Grotius präglades hans framställning av politisk och konfessionell övertygelse. Men det som gav Conrings arbeten dess särskilda karaktär var hans syn på politik och historia, vilka discipliner han betraktade som två väsentliga fundament för juridiken i allmänhet och statsrätten i synnerhet.*^ Sedan staten tilldelats uppgiften att svara för det allmänna bästa ger den därmed också en rätt att fälla dom över historien. Conring följde också här ett strikt aristoteliskt tankemönster.’* Historien blev för honom ett konsekvent politiskt vapen, och författningshistorien fyllde en politiskt funktion. Hugo Grotius’ [1583-1645] rättshistoriska arbeten, som tillkom ungefär samtidigt som Conrings, jämför systematiskt den romerska rätten med de germanska folkrätterna, konsekvent politiskt försvarande de senare. Både Grotius’ och Conrings kontakter med den svenska riksledningen är väl dokumenterade. Grotius var somsvensk ambassadör i Paris direkt knuten till det svenska hovet och centralförv^altningen. Med Grotius’ arbeten var den svenska riksledningen väl förtrogna.’^ Också Conring sände sitt rättshistoriska arbete 1644 till Axel Oxenstierna och brewäxlade också med denne. Conring arbetade för Sverige med ett juridiskt utlåtande beträffande jurisdiktionen till staden Bremen, en konsekvens av westfaliska freden 1648. Conring var sedan 1636 gift med Anna Maria Stucke, dotter till juristen och den sedermera svenske kanslern i Bremen-Verden Johan Stucke.-° Också Karl X Gustav för100 Michael Stolleis, [Art.] Hermann Conring, I: M. Stolleis (utg.), Juristen, ein biographisches Lexikon, Beck Miinchen 1995, s. 136. Dietmar Willoweit, Hermann Conring. I: Mich.\el Stolleis (utg.), Staatsdenker in der Frtihen Neuzeit, 3. uppl, Miinchen 1995, s. 131. D. Willoweit, a.a., s. 143. ” Kjell Å. Modéer, Karolinernas jurister: Det militära rättsväsendets aktörer under det karolinska enväldet. Karolinska förbundets årsbok 1992, s. 23 ff. [Patricia Herberger, Michael Stolleis], Hermann Conring 1606-1681, Ein Gelehrter der Universität Helmstedt, [utställningskatalog 1982] s. 89. - Kjell Å. Modéer, Gerichtsbarkeiten der schwedischen Krone imdeutschen Reichsterritorium, Rättshist. bibi Bd 25, Lund 1975, s. 304 ff.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=