Alvar Nelson 96 8. Några slutord Trots sina långvariga kontakter med rikets stormän och personliga förtrolighet med flera av dess regenter, förblev Stiernhöök föga känd utanför sin verksamhetskrets. Under riksdagarna på 1650-talet deltog han i mötena med ridderskapet och adeln och i överläggningar inomriksdagen, men nämnes sällan i protokollen (se dock 1657 s. 59). Han blev och förblev en ovanligt skarpsinnig ämbetsman och lojal statstjänare med respekt för de fattiga i samhället. Han var medveten omsin duglighet och målmedveten också för sig själv och de sina. De yttre framgångarna blev dock blygsamma och stannade vid adlandet 1649 och en mindre sätesgård; en av de få hinsides Dalälven men ändå nära hans härad. Två nästan jämnåriga män från Dalarna,Olofsson(1596-1675; Stiernhöök) från Rättvik och Georg Olofsson (1598-1672; Stiernhielm) från Vika, båda skolade i Västerås och lektorer där, skapade sig så småningomställning och anseende i stormaktstidens Sverige och lyste då som Kristinas »dalstjärnor». Bägge aktades de högt av Magnus Gabriel De la Gardie, somlät den ene taga ansvaret för den inhemska rättstraditionen, den andre ledningen av fornforskningen. Av eftervärlden blev de erkända somfäder; Stiernhielm till den svenska skaldekonsten, Stiernhöök till den svenska lagfarenheten. Modern var deras hembygd och fosterland.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=