Alvar Nelson först 1756 fick sköldebrev med namnet Ehrenstrålé) gav Stiernhöök föga erkännande i sina rättsvetenskapliga skrifter. Detsamma gäller senare Carl Johan (1795-1888), somoftast förbigår honom med tystnad och avvisar hans antaganden om existensen av en särskild medeltida Dalalag. Därefter har få utomAlmquist ägnat hans verk mera ingående intresse, kanske också därför att latinet blivit många andra övermäktigt. Därtill kommer, att Almquist huvudsakligen håller sig till den yttre laghistorien och sällan går in på hans beskrivning och tolkning av rättsreglerna. Däremot vet man genom domböckerna (delvis utgivna) åtskilligt om hans verksamhet som domare på båda sidor Bottenviken, minst från Åbo hovrätt och Norrfinnelagsaga, mera från Ålands härad och Örbyhus län (där dock huvudsakligen genom sonen Olof). Tilläggas bör, att det finnes en uppgift (Stiernman II, s. 324), att en Johan Olofsson år 1625 tjänstgjort somunderlagman i Medelpad. Mycket står att hämta från hans mannagärning i revisionen. I samband med inrättandet av universitetet i Åbo 1640 blev han professor där och föreläste där - liksomi Västerås under 1620-talet - över Leges svecorum GOTHORUMQUE, i den mån han icke fullgjordedomaretjänst inomhovrätten och de lägre instanserna. Det var i undervdsningen och under arbetet i kommissionerna och i revisionen somhan kunde utnvttja sin kännedomominhemsk lag och rättstillämpning och om utländsk rättsvetenskap. Det finns all anledning tro, att delar av hans skrift återgår på anteckningar från studierna vid framför allt utländska universitet. Andra delar hänför sig till hans verksamhet som domare, ledamot av lagkommissionerna och föredragande i revisionen. Det sagda innebär icke, att Stiernhöök med sin på ålderdomen sammanställda skrift önskat skapa en lärobok i gällande svensk rätt, än mindre, att med den velat återspegla rättspolitiska strömningar i tiden. Vad han i första hand eftersträvat var, att lägga grundvalarna för en realistisk uppfattning omrättstillståndet under äldre tid. Detta var desto mera betydelsefullt, som tendensen i tiden blivit att skapa sig en forntid, somkunde grunda anspråk på omvärldens respekt för vårt land. Under sådana förhållanden är det icke överraskande, att Stiernhööks bok vann sin stora uppskattning och fick en särställning bland dem, som mer än halvannat sekel senare, med kritisk blick sökte sig tillbaka mot en inhemsk forntid. För några var det en tid, då blott barbariet var fosterländskt. Andra fördjupade sig i studiet av lagarna, sådana de varit och återgivits i handskrifterna. Några fann hos Stiernhöök en öppning till förståelse av den långa tid under vilka våra medeltida lagar komtill och efter tiden förändrades. Sammantaget gav denna period många tillfälle att sätta in den medeltida lagstiftningen i förbindelse med rättsliga regleringar utomlands och att uppskatta den intellektuella möda, somgivit våra äldsta lagar innehåll och form. När en översättning av Stiernhööks skrift till svenska för ett halvt sekel sedan aktualiserades, var få lika kunniga omströmningarna under det sena 160094
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=