Alvar Nelson 5. Några ord omverkets disposition och straffrättsliga innehåll Under ungdomsårens rättshistoriska och laghistoriska studier utnyttjade jag aldrig Stiernhööks verk. Det var långt senare, när jag undersökte rätten att aga (HVS årsbok 1987-88), som jag hos honom sökte upplysningar om vad som fordomansågs gälla. När jag vid detta tillfälle tog hans framställning till mig, återuppväcktes gamla funderingar omverkets uppbyggnad och innehåll. Skriften indelas i två böcker, av vilka den första omfattar rättegångssystemet och den andra, uppdelad på två avdelningar, den första omfattande civila mål och ärenden och den andra dels brottmål dels ett avslutande kapitel omkyrkolagen eller bestämmelser rörande kyrkorna och deras tjänare. Redan på 1950-talet hade jag uppmärksammat icke bara egendomligheter i dispositionen utan även det förhållandet, att detta sista kapitel i sin utformning och språkdräkt skilde sig från framställningen i övrigt. Mig föreföll det redan då, somomundersökningen av »kyrkolagen» tillkommit och redovisats i ett annat sammanhang och för ett annat ändamål än verket i övrigt. Riktar vi blicken mot verkets kapitel om brottmål, där översättningen och noterna på Institutets uppdrag utan betydande ändringar har granskats av professorn i straffrätt i Lund Per-Edvin Wallén (1925-89), finner vi, att framställningen avser: 1 kap. Processen i brottmål (1672, s. 316-19; 1981, s. 233-36) 2 kap. Sedlighetsbrott (1672, s. 320-30; 1981, s. 237-45) 3 kap. Edsöresbrott (1672, s. 331-45; 1981, s. 246-55) 4 kap. Dråp (1672, s. 346-63; 1981, s. 256-69) 5 kap. Stöld (1672, s. 364-77; 1981, s. 270-81) 6 kap. Skadegörelse (1672, s. 377-79; 1981, s. 282-83) 7 kap. Ärekränkning (1672, s. 380-82; 1981, s. 284-86). Disposition av denna del av verket är anmärkningsvärd och saknar överensstämmelse med uppställningen i de medeltida lagarna. I fråga om brottmålsprocessen och de särskilda lagarna kan man snart konstatera, att framställningen endast täcker några, betydelsefulla områden. Detta ger anledning till en förmodan, att åtminstone dessa av honom behandlade delar styckevis tillkommit i samband med hans verksamhet som lagstiftare. Uppgifter ombrott och straff återfinnes även i verkets första bok, framför allt kap. 10 om straff och straffverkställighet (1672, s. 125-29; 1981, s. 90-94) och kap. 11 ompenningstraff och myntsystem(1672, s. 130-50; 1981, s. 95-108), vilka förelåg i utkast redan under 1650-talet. Vi vet från Johannes Loccenius (1598-1677), som haft tillgång till Stiernhööks text, att den blivit bit för bit utnyttjad, allteftersom den blivit tillgänglig. Det är emellertid tack vare Almquist, som vi har närmare kännedom om Stiernhööks verk och verksamhet. Hans omfattande och ingående undersök92
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=