27 OM VÄDAVKKKEN I DEN SVENSKA LANDSKAPSKÄTTEN Familjen iilj,'jorde en del av en större social enhet, ätten, släkten. Sliiktskap räknades bade på läderne- och möderne. Pä itriiiul av den starka solidaritetskänsla, som i'ådde inomätten, n])prattade.s ursprungligen åtminstone svårare oförrätter, som begingos mot en medlem av ätten, såsom riktade mot ätten själv. Dess medlemmar ansågo det som en personlig plikt att utkräva blodshämnd, och denna riktade sig även mot gärningsmannens oskyldiga anfiirvanter; ansvarigheten var kollektiv och reaktionen kollektiv. Ursprungligen har reaktionen mot en oförrätt inte ansetts behiiva stå i någon proportion till denna, idan självhämnden var ofta obegränsad. Sålunda kunde en oförrätt ge upphov till ett formligt privalkrig mellan två ätter, vilket pågick under långa tider.- Redan under fiirkrislen tid har det säkert förekommit att mellanhavanden mellan ätterna även i svårare fall uppgjorts genom fcirlikning, som åstadkoms genomatt ett materiellt vederlag erlades till den fciroriillade ätten. Redan på grund av den omständigheten, att ansvaret för oförrätter ursprungligen var kollektivt, ligger det nära till hands att antaga, att del inte kan ha spelat någon roll i avseende å påfidjderna av en oförrätt om gärningsmannen handlat uppsåt ligt eller ouppsåtligt, att ansvaret var s.k. lilrfolgshaftung.'’ Detta är ju även naturligt i betraktande av den ])rimitiva hämndkänslans natur. Den uthises genom en smärtförnimmelse, vilken framkallar en reaktion av impulsiv karaktär, vars styrka bestämmes av styrkan hos den smärtfiirnimmelse, som har utlöst den. Reaktionen riktar sig mot orsaken till smärtan, vare sig denna är en människa, ett djur eller en sak.'*‘' På ett träffande sätt har ärkebiskop Andreas Sunesson i sin parafras över Skånelagen (SKL II, (>7) karakteriserat den gamla folkliga inställningen till denna fråga, då han utta- -.Se fall, anförda a^■ 11i:usi.i-;k, Das Sirafrcehl der Iständersagas, 1911, s. .ä7 ff. o. Ilis, Das Slrafreeht der Eriesen ini Millelaller, 1901. s. 202 ff. * Helysande härför är vad Hkcsi.eu. i.a.a. s. 91. skriver oin ingående av förlikning efler en f(\jd: »Hier erseheinl der Menseh in der Tal nnr als Ninniner in einer Parlei. Die Selinldfrage. der Tnlsclilag als Misselal: das isl vcillig ans der .Sehweite gesehwnnden. Die Fehde niil deni Naehhar gill elwa wie ein Krieg niil dem I.andesfeinde. naeli dessen iinenlschiedenein .åhschluss man sieli fiir <lie heidseiligen \'erlusle enlsehiidigen wiirde, rein reehneriseh. naliirlieh ohne zn fragen, wer diirch wen gefallen isl.» •’a LOi'i'i.iat. Die Sehnldfnrmen des .Strafreehls 1. 189.'). s. 1.').
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=