24 KRIK ANNERS Här synes denna I'iirklaring b()ra avvisas. Som ovan framliällils har förfarandet i den walesiska rätten sitt upphov i ett fö)r denna rättshildning specifikt drag. Under sådana omständigheter måste man stanna inför den förklaringen till parallelliteten mellan walesisk rätt och g()tarätt. att en recejjtion ägt rum. vilken alltså innehnrit att giitarätten upptagit reglerna under inflytande från den keltiska rättshildningen.^' I'hi dylik reception kan tänkas ha skett på flera skilda sätt. F(")r det fiirsta finns den möjligheten att vikingar i västerled ITu-t med sig hem kännedom om detta walesiska institut, som ju på gruud av sin hurleska karaktär kunde hevaras i minnet och sedan komma att tillämpas i en situation, där man ville visa sitt hirakt för lekarens eller hans arvinges hiitesanspråk samtidigt som man gav rättsuppgiirelsen karaktär av folknöje.^- En annan miijlighet är alt berättelser om det skämtsamma walesiska förfarandet med dess bakgrund av drastisk symbolik ingått i en kringvandrande lekares repertoar. Om han i något sammanhang framf(')rt denna berättelse vilken onekligen kunde vara mycket lämplig såsom inslag i den ofta grovkorniga underhållning, som lekarna bestodo sin publik — och sedan hade anledning kräva biiler fiir tillfogad sårskada, kunde det onekligen vara frestande alt demonstrera det allmänna biraklel mot honom genom alt påtvinga honom det fiirfarande han själv beskrivit. Hånet blev då så myckel mer raffinerat, och en alldeles monumental nivå skulle detta hån ur dåtida nordgermanska biåulers synpunkt ha nått om lekaren själv var av walesisk eller keltisk börd, I så fall fick han ju »förmånen» alt hans krav avgjordes efter hans eget folks rätt, vilket i och hir sig innebar en alldeles särskilt välvillig behandling. Så mycket bättre blev då skämtet. Tillägget i förtärandet beträffande de nysinorda .sknrna får dä antagas ha tillkommit just för all göra folknöjet än mer muntrande. I,ekaren skulle ju stå på en kulle, då han fattade kvigan i svansen, och meningen var tydligen att han skulle halka med ett stycke på vägen nedför kullen. Förfarandet k a n ju på detta sätt ha u])iitagits i norsk eller dansk rätt utan att därför ha bevarats i rättsliöcker eller lagar för att så småningom upptagas också i götarätten. Beträffande de nordiska förbindelserna med Wales under h;ir ifrågavaramle period se F. Jönsson: \orsk-islandske kulturog sprogforhold i t), og 10. årh., 1921. och B. G. Charles: Old Norse relations with Wales, 1934.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=